telse för sin seger, och sökte efter något uttryck, hvarmel han kunde bryta den redan länga tystnaden och aterknyta sumtalet meu ed annat ämne, ty sitt mål tyckte han sig hafva uppnått och hans theorior om europeiska och indiska äktenskap voro klara nog tor en qvinna så intelligent som Eva. Han slapp således ifrån en öppen kärleksförklaring, hvilken ulltid måste käns törolämpande för en enka, till och med under enkestandets smekmånad. Sedan han funnit hvad nan ville säga, slog han upp ögonen och ryste af en hittills okand rörelse. Eva stod emellertid orörlig som en staty och betraktade himlen; hela hennes figur uttryckte en af dessa hemlignetsfulla sorger, som man finner på de fromma tallorna, som iramställa legendens heliga qvinnor i det ögonblick, då de bedja Gud om sällheten att få lida. En tår, mera glänsande än Coromandels dyrbaraste perla, dallrade i Evas ögonfransar och tindrade ännu, sedan den fallit i ett veck al krepeklädningslifvet. Gabriel betraktade den unga qvinnans himmelska figur, for att soka utforska den hemliga orsaken till en så plötslig bedröfvelse efter så mycken uppsluppen glädtighet; hans läppar och hand gjorde omärkliga rörelser att kyssa och fatta denna gudomliga perla, denna ovärderliga skatt, som sallit fran Evas ögonlock och utgatt från hennes tårkalla. Egenkärleken, denne hjertats demon, som ej lemnar ens de visaste, kom nu slutligen emellan med sina råd och talade helt högt i örat på Gabriel. Ålla de berattelser och historier, sew mannen upplunnit, för att förringa qvinnans var