da, dykie nu upp i den unge turistens minne: alt borja med tvislade han, men kännande för stort benot all sjelf känna sig ölvertygad, tvillade han snart icke mera. Allt tycktes dessutom gifva rätt åt egenkärlekens råd och åt de öfvermodiga tankar, som mannen alltid har vid dylika ensamma tete a teter. Den unga qvinnan tycktes hafva förlorat sin imposanta vördnadsbjudande drottningshållning: Tinnevelys gudinna var åter blifven en stackars dödlig och qvinna med alla sina förtjusande svagheter. En ljuf skugga spred sig under de stora träden; luften var uppfylld af desse vällukter och denna ljumhet, som förljulva och lifva sinnet, och denna aflägsna vrå af Indien tycktes vara mycket litet befolkad; endast två varelser tycktes finnas till i verlden; en qvinna, som förverkligade idealet af skönhet och behag; en ung man, som i ödemarken samlat alla de kärlekeus skalter, dem solen nedlagt der sedan verldens skapelse. Eti smaleende, sorgandet såsom den sista strålen af den nedgående solen, spred sig öfver den unga qvinnas ansigte, och med en blick på Gabriel sade hon. . Förlåt mig denna långa tystnad, som i sanning stöter på oartighet ... Ni förtjenar icke alt man sålunda, så att saga, ölvergifver er midt i ödemarken. — Åtminstone vågar jag tro, sade Gabriel, alt ingenting af hvad jag sagt kunnat lorolampa er eller gifva anledning till er tystnad. — Ivertom sade Eva, i det hon räckte han den tull Gabriel, som tryckte den, det ni sagt mig ... Hon stadnade tvert, likasom om hon ryggal