drade ställning till Osterrike efter vet sednaste fri get med thy åtföljande gränsreglering. Det enda hindret, som återstär för en uppriktig allians emellan de båda kejsarstaterna ligger i Venetien, men kejsar Frans Josefs klokhet och måtta skall fannolitt undanyödja äfwen detta binder och deni-en om förskaffa Österrike twenne upprittiga wänner, fom skola hjelpa det att häfda dess berättigare inflytande i Orienten och Tyskland. Härefter tommer sjelfwa kärnan af artikeln, ett eförstäldt, bittert angrepp på Preussen. Wi låta tet franska bladet tala. Det heter: Swad Preussen angör, få fan ret ide döljas, att vet hos den franska nationen nästan icke wäcker annan känsla an owiljans. J te östliga tepailee menterna minnes man ännu, huru preussarne gingo till wäga under de olyckliga dagar, då måra fiender trängte in i landet. Man har ej heller glömt, att Blicher efter slaget mid Waterlro, för hwars utgång engelsmännen tillstrefwo sig äran, gjorde anprå på det sorgliaa privilegiet för sina folvater, att den slagne fien ens förföljande måtte Ofwerlåtas åt dem. Deras hat emot wåra legioner, af hwilka endast stolta lemninaar bare blifvit till baka, borde hafwa förswunnit meo segren. Men det förhöll sig ide fi, och ven natt, fom följre ofwanvå denna i Frankriles hjeltehistoria odödliga sirid, blef lita försträcklig fom sjelfwa slaget. Thiers skrifwer i konsulatets och kejsarrömets bistoria: Blider ätog fig att leda förföljandet, hwilket i hög grad anslog preussarne på grund af reras rasande hat emot of. De begingo under cenna natt rysligheter, fom woro teras nation owärdiga, och, om man fan tro hwad fom berättar des på itället, fi mördade de general Duhesme, som sårad fallit i deras händer. Sådana äro histeriens minnen. De hafwa blifwit förmildrare ssenom folfens förbindelser och intressenas beröring, men erfännas måste det, att antipathien blifwit owar, om också hatet förswunnit med ret blodiga ilagtumlet. Preussens nuwarande politik är icke ranad att förringa den bitterhet, hwilken desja ninnen efterlemnat i Frankrikes hjerta. Herr von Bismarck hör till det slags statsmän, som hwarten bassa till wara seder och traditioner eller falla i wår smal. J det land, fom, för att nämna de röde, hast ministrar sådana fom Richelieu, Maya rin, Colbert, Turgot, Talleyrand, Chateaubriand, Martignac, Casimir Perier och grefwe Mole, fan dumdristighet ide uppfattas såsom snille eller äjwentyrliga tendenser förwexlas med werilig ftatsnannaduglighet. Preussen är prisaifwet åt en äiregirig ministers nycker, vet är sönderslitet af firiden emellan regeringen och folkrepresentationen, veg tonung har endast walet emellan trig och alvifation, och det har alla regeringar och alla folf i tet tyska förbundet emot fig. San Peussen uncer sådana förhållanden wara en allierad, som lof: war någen synnerlig fördel? Denana fråga hör man i dessa dagar alla förnuftiga män i wärt land framkasta, och om man mill weta, huru swaret lyder, kan det i korthet anaifwas få: Man betvatke tar alliansen med Preussen såsom ett tontrakt, genom hwilket Frankrike skulle utsätta fig för att så en insolvent gältenär; ty Bismarck, som har hela Tyskland emot fig och sitt eget land endast unvers:ödjes af konungens rent personliga gunst, skulle ide wara i stånd att lemna Frankrike någon tjenit af detydenhet. Kejsarens regering har också rigtigt insett detta, och statsministerns förklaring, att Franfrikes politik ite är bunden wid någon, har mötts af enhälligt bifall. Napoleon IU:S tal i Auxerre och ryktena om Bes netiens afträrande synas hafwa gjort ven preussiska junferliga, fom representeras af Krenzzeitung något twehägse. J nämnde tidning för i tisdags heter det nemligen: Den franske kejjseren har ansett det tidsenligt att ännu en gång uttala ret ord, som innehåller hans politils innersta och fista tanke. Han hatar AA A FIASAmA . AF 412 IA