Helsingborgs-Posten – 12 maj 1866, sida 2

Nå, kom då store filosof! Låtom oss skynda ner till sjön. Eva väntar oss. De båda vännerna framkommo snart till det täta busksnåret, der två gånger vid midnatt eti menniskohufvud visat sig. De varseblefvo ett stort hål som huaden gjort, då han trängt sig genom häcken, för att komma in på andra sidan. Krypande fram genom samma bresch, kommo de snart till en plats, som ännu bar märken efter den hemlighetofalle varelsen. Stora spår af menniskofötter syntes tydligt på graäsmattan, här och der korsade af jättelika steg. Kerbbs och Gabriel genomsökte häcken, vextiabyrintherna, bambusnären, lianhärfvorna. de mossbelupna grottorna, men sunno icke något lik. Då och då, sade Klerbbs: Jag är säker på mitt skott; jag tror icke på spöken; de finnas icke i Indien. Jag har dödat någonting, som haft lif. Jag måste hafva ett lix: sjön är skyldig mig ett sådant; den skall nog i morgon få gifva mig det. Efter en timma förgäfves sökande, släpade (abriel Klerbbs med? sig till boningen. Porten öppnades vid första klappandet. Eva gick att taga emot de båda unga männen vid dörren till sitt rum och inbjöd dem att sät ta sig på en divan. Klerbbs tog ordet. Min fru, sade han, vi hafva sökt Coura öfverallt: vi hafva kallat på honom så att ecot började tröttna ........ den stackars hunden! ...... Eva utstötte ett förskräckligt skrik och vred sig krampaktigt, likasom hon blifvit stungen i foten af en orm. De båda männen stego upp, Gabriel blek som