— — — ——— lLOfa!!—h HHH .K Detta måste vara en ryslig hemlighet, sade Gabriel: Coura skällde ju icke. — Åhja. sade klerbbs, nu då spöket är dödadt, så låtom oss gå nu och se efter. Jag har aldrig sett något Indiskt spöke. — Huru vet ni att det är dödadt? frågade Gabriel. — Hvad för något, sköt jag icke på det? — Jo. — Nå väl, då är det dödt. — Och hunden, hunden som icke skällde, som avancerade rätt mot spökel och som icke kommer tillbaka ... Coura! Coura! Coura! — Jag skall ropa på henne och niskall snart få se att hon kommer ....... man måste antaga en djup rostig bronsröst . . . . Coura! Coura! Coura! det är ett echo der borta som icke dör bort och som fullkomligt efterapar mig . Coura ... Coura! Ah, jag är envis som en engelsman. Några satans namn, som dessa llinduer gifva sina hundar! Låtom oss vå ned. Dessförinnan vill jag dock åter ladda min pistol. Tag också edra vapen med er, Gabriel. Jag tackar er för det ni kallat mig tillbaka från Trankebar ..... jag är förtjust i dessa äfventyr, detta kan man kalla lif! Förstår ni, huru folk kan tro, att man endast i dylika smutshögar, som man behagar kalla hufvudstäder, kan exislera? Låtom oss gå ned. — Klerbbs! klorbbs! sade Gabrial, som underiiden icke lemnat kiosken; min vän, vi hafva gjort en dumhet. vi hafva glömt oss; jag börjar nu höra oro i lägret. Ert oförsigtiga pistolskott har uppväckt hela huset! — Åhja! så få de vål somna igen. Verkligen hördes också buller af steg i trap