klerbbs gick på tå tillbaka till sitt rum, öppnade tyst och försigtigi sin pistollåda oc ch ålerkom, beväpnad i båda händer, för att ätertaga sin plats i kiosken, sedan han förnt utsläckt lampan. Vid skenet af hvarje blixt, aftecknade sig den dystra, rörliga silhouetten på den mörka bakgrunden och i hvarje sådant ögonblick, hastigt som tanken, kunde wan tydligt urskilja hara hårlockarne på sjöspökets hufvud ristades fram och tillbaka. Klerbbs satte sin mun intill Gabriels öra och hviskade nästan omärkbart: EHn vän kommer icke så här barhufvad, en så ruskig natt och slår sig ner i ett dylikt tigermenageri vid stranden af sjön. — Mycket sannt, svarade Gabriel, i samma hviskande ton. — bå måste det vara en siende, sade klerbbs. Det är väl ungefär femtio steg härifrån och till sjön ... Hvad tycker ni? — Så omkring. — Jag vill mäta dem med en kula. — Pass på klerbbs. Jaz hör något buller i parken .... de torra grenarne prassla .... det är de stackars Coura, som änzslas för stormen och nu vill söka skydd! det är en mycket klok hund: hon känner någonting i luften ......nu står han, med näsan i riktning mot sjön nan kryper :hop med buken utåt marken närmande sig den besynnerliga skennaden. Klerbbs stod emellertid med fingret på trycket och tryckte af vid första blixi. Kaallen genljöd såsom ett åskslag i derna med tusen echon försedda ensliga region: derpå följde en dodstystiad Omkring sjöns stränder.