4) För att erhålla dessa 20,000 man bewärinassoldater föreslär tommitteen, att de, fom friwilligt dertill anmäla sig, sfola erhålla färffild aflöning och att, om detta antal blifwer otillräckligt, hwad som brister skall uttagas genom lottning. Här hafwa wi då nu detta förfärliga od, fom i fig skall innebära få myden olycka och förnedring. Härwid får anmärfas för det första, att, om man gifwer bewäringssoldaterna tillräckligt goda wilkor, det lätteligen och efter all sannolithet alldeles icke behöfwes någon lottning; widare, att om lottning werfligen företommer, den utlottade tan genom ens skilr öfwerenskommelse byta med någon ide utlots tar, wilfet ej bör blifwa swärt, rå bemwäringssoldatens wilfor blifwa goda. Detta manskap fommer att få lithet i förhållande med Wermlands fältjägare -och resfa weta fig ju ej wara några få betlaganswärda warelser. Det är till och med tänfbart, att man fan på wissa orter få flera fris williga, än man will hafwa, och lottningen är då obehöflig. Harv man åter bjudit goda och förjwarliga wilfor, hwiltet hufwudsatligen beror på aflö ningen, och man i ke testo mindre ej fan erhålla tillräckligt antal, TÅ måste för fäderneslandets skull detta lindriga twänj inträda och det innebär vå ett lagom straff för den bristande fosterlandskärlet, fom härigenom, i trots af alla stora ord, faktistt skulle ädagalängas; ty huru mycket är allt detta wärdt, om man ej för god betalning will underkasta fig den ringa möda, fom nörwändiga wapens öfningar erforrra? För winnande af medel till de friwilliga bewäringssoldaternas aflönande har fommitteen föreslagit, att, såsom nu är förhållandet, de, fom fåvant önsta, skola för en skälig afgift tunna fritöpa sig, ide från skyltigheten att gå ur i frig, när detta påkallas, men från skyltigheten att under jrerstid deltaga i wapenöfningarna. Man finge sålunda förjt ven allmänna bewävingen med en wapenöfning motfmarande egenffapen af reservmanskap, för det andra de friwilliga bewärinassoldaterna, till antalet möjligen tfompletterare med en tel utlottadt manskap och egande någorlunda fullständig soldatbildning, färdiga att när fom helst tillsammans med stamtrupperna utmarchera mot fienden, och slutligen fårana, fom af angelägna frerliga omsorger eller bristande håg för wapnen undandragit fig fredsöfningarna, men fom dock äro beredra att mid krigets utbrott ingå i der påterna, och som för ven fördel de sålunda åtnjuta i wäsendtlig mån bidraga till de friwilligas nöjaktiga aflönande. Detta system fer alla tillgodo, efter hwars och ens häg och ställning i samhället. Det är derföre både humant, tlokt och nationelt och förtjenar att närmare tagas betraktande, innan man, för dåliga fantasiers ffull, förtastar det. Härtill kommer, att foltbewäpningen, hwad orga nisation, fasthet och utweckling den tan erhålla, dertill naturligen kan ansluta sig, blott hwar och en wet sin plats, så att man icke går i wägen för hwarandra. Det kungliga förslaget skiljer fig från fommits teens hufwudsakligen deri, att vet uppgifwer hela den allmänna bewäringsexercisen och nöjer sig med blott bewäringssoldaterna såsom förstärkning för armeen, dock med bibehållande af den egentliga wärnpligten för alla, så att wid krigstillfälle de, fom äro bewäringsäldern, genast skola ingå i de pöterna, för att soldatbildas. Det räknar dessutom på, att folkets allmänna stridbarhet och wapenfärs dighet skola upprätthållas och förkofras genom den allmänna uppfostran och friwilliga wapenöfningar. Om tet nu kan sägas, att detta förslag, från nationalförswarets synpunkt betraktadt, går för långt i mergifwanden, så borde det wäl dock ej kunna falla någon wältänkande menniska in, att afsigten härmed kan wara någon annan än lättandet, så mycket möjligt är, af den alltid i sig sjelf tunga börda, fom landet i ekonomiskt hänseende för förs swarswertet mäste bära. Att Här söta efter andra och sämre affigter, är ide ärligt, utan berättigar till ren frågan, i hwad wertlig afsigt detta egentligen göres. Är det för att wäcka split och oenigz het mellan konung och folk? Hwad stall man härpå winna? Ice blifwer vet styrta i förswaret mot en mäktig fiende. Det går ju twärtom, om också mot sin wilja, rakt i hans interesse. Förslaget att öfwerlemna omsorgen om folkets allmänna kriasbildning åt skolorua och de friwilliga wapenföreningarna går, ehuru den bestämda känslan af allmän wärnpligt derigenom etwifwelaktigt smäningom skulle förswagas och möjligen allteles förswinna, dock i en wida mera sannt mensklig rigtning, än yrkandet på att, för jemne likhetens skull, ingen må få någon lindring i full görandet af fin wärnpligt, fom ide på samma gång fommer alla te andra till godo. Att då kriget ins!