Helsingborgs-Posten – 1 maj 1866, sida 2

Posttidningen innehåller netanitäente af den wäls tända signaturen G. N. undertecknade uppsats, hwilken wi tillåta oss återgifswa: Ö Konskripiion, Lottning, Jemnlikhet. Allt detta har på den sernaste tiden, med anled ning af föreslagna förändringar i bewivingsorgautfationen, inom pressen warit mycket på tal, och det fan ej förnetas, att det innebär wiatiga frå gor både för staten och den enstute. Jntet är wigtigare än landets förswar; ty på ostörd besittning af den jord, man lefwer och rör sig på, beror ju allt annat; och vå bewarandet af denna fan träfwa uppoffrantet af mångas både lif och wälfärd, få fordrar saken att grundligen skärskådas. Ej heller tan man vå förundra fig öfwer, att mid vesja frågors behandling länstorna fomma jwallning; dock kan och måste man alltid fordra, att detta hos dem, fom yttra fig offentligt, ej går få långt, att sans och omröme teraf liva. Man får ej inlägga annan betytelse i orden, an de werkligen ega; man får ej tillägga fina motjtåndare andra och sämre afsigter, än re werkligeu uttalat, ty då skjuter man öfwer målet och blottställer fig sjelf för rättwist klander. Sårana olater äro tywärr i wår tiv: ningspress icke sällsynta och deras werkan är oreda och politisk wantrefnad. Frågorna förwirras, i stället för att utredas, och härpå lider båre fäders neslandet och ren enskilde. Sålunda har man sökt anwända ordet tonskription såsom inbegripande i fig en mäng olvyckliga förhållanden och derefter tilläm pat allt detta på de föresiagna förändringarna, under påstående, att afsigten med dem wore icke hwad som werkligen framställes, utan egentligen att bana wäg för ett tilltagande förtryck och allt det elände, som detta skulle hafwa med sig. Till en början mäste man fråga sig: hwem kan wäl egentligen hysa fåran afsigt? Hwar finnas de i hela Sweriges rike, fom werkligen wilja förtrycka detta folk? Hwad wittna de allra sednaste stora tilldragelserna härom? Nej, de finnas werfz ligen icke; wi äro alla swenskar och wilja hmarans dras wäl; den, fom ej fan fe detta, med honom står det i sanning ej rätt wäl till. Men ide funs na wi derföre alla i allt tänta lika. Hwar och en måste ju se en sat så som den från hans ftånds punft framställer sig, men alla hafwa wi full rätt till aktning för wår öfwertygelse och för det ord wi i denna öfwertygelse uttalat. Sweriges fruns tid beror icke så litet på, huru denna rättmätiga fordran i det offentliga lifwet blifwer iakttagen. Hwad nu ordet konskription beträffar, få wet