turlig kärlek för sin skönhet. Sålunda få vi dock medgifva, att Eva kunnat älska sin man. Gabriel hade bildat sig en mycket klok anfallsplan, under ett af de ljusa ögonblick, då passionen tillät honom tänka. Under de första dagarne var han icke nog djerf att våga sig fram med en kärlekssörklaring för en qvinna, som möjligen kunde taga den såsom en förolämpning mot sin sorgdrägt. Visserligen kunde han träffa på en Dido, men han fruktade att finna en Andromache. Framför allt ville vår unge man studera Evas karakler. om man får antaga att hon hade någon karakler. en mycket sällsynt egenskap hos en vacker, rik, blaserad och af de eviga kärlekshymnerna uttröttad och förvirrad ung qvinna. Han ville äfven komma till en fullkomlig öfvertygelse, att hon verkligen och så småningom kommit till en verklig lidelse och att hans kärlek icke var förtjusningen hos en skolgosse, som utan alt känna henne blir kär i den första qvinna han möter och straxt derefter glommer henne vid första förströelse. Också valde han en mycket slug taktik: han var endast tillsamman med henne de timmar då han borde vara det: han undvek henne, utan tillgjordhet, mötte henne endast händelsevis och samtalade med henne med en så naturlig och öm glädtighet, att han gerna blef sedd, utan att vara fruktad såsom friare. Den fasansfulla och empighelsfulla seen, som Gabriel varit vittne till natten efter Evas ankomst, hade sedermera icke förnyats, så all den unge mannen snart var fullkomligt öfveripgad om att han blott varit föremål för någon synvilla, och hans vaksamhet inslumrade. TFarter