Helsingborgs-Posten – 28 april 1866, sida 3

En Indisk enka. Lätsad eller verklig, undergår smärtan, som börjar med enkeständet, för hvarje dag en märkbar förminskning. hvilket visar sig, hvad det iure beträffar, i ett och annat småleende och i det yttre genom en förändrad gladare drägt. En vacker dag händer det, alt enkan af en händelse tilltalas med några gladtiga ord. Då gör hon en våldsam ansträngning på sig, för att undertrycka sin smärta och den sörjande Artemisia vågar sig på ett försök tll ett smäleende. Från detia ögonblick försiggår en revolution inom henne. Det är endast detta första småleende, som är det svåraste steget. Numera är det endasi drägten, som får fortsätta att sörja. I Indien, der, tack vare turopeiska eröfringar, den unga enkan numera ej behöfver stiga uphpå sin mans bål, bör hon vara mindre otröstlig än öfverallt annorstädes, med undantag af vid sjelfva begrasningshögtidligheterna. Vi skola således icke förundra oss öfver att den vacra enkan vid Tinnevely redan hunnit trösta sig så mycket, några dagar efter sedan hon återvändt till sin boning vid sjön. Emellertid hade hon ändock älskat sin man, efter hvad man sade. Nåja det kan också låta förklara sig: hon älskade sig sjelf ännu mera och en vacker qvinna, huru stor hennas sorg också må vara, frukiar alltid att en för långvarig sorg skall göra henne gammal i förtid och fördersva hennes utseende. Det är icke af likgiltighet för den döde, som hon tröstat sig, utan at en ganska na