Helsingborgs-Posten – 28 april 1866, sida 2

en slags fasa vid detia dystra och hemlighetssalla hörn på den gudomliga taflan af en natt vid Tinnevely. Gabriel vände sina blickar ifrån denna hemska sida af taflan, anklagande naturen, som alltid kastar någon svart fläck på sin skönatte azur och som finner nöje i ofullkomlighet, di det skulle vara så lätt för den att vara fullkomlig; eller en stund kunde han dock ej låta bli alt aler se dit; en följd af den dåliga instinkt, som drifver menniskan till det, som i sjelfva verket är henne plågsamt och drager henne från det, som småler mot henne. Efter att hafva suttit sålunda en stund och mycket noga betraktat de mörka klippgrottorna, trodde sig Gabriel upptäcka några rörelser i löfverket, hvilka icke förorsakades af det häftiga påträngandet af djur, ulan snarare tillkännagafvo en tänkande vardlses lugna och beräknade försigtighet. Ett doft plumsande i vattnet följde på brakandet i grenarne och ett menniskohufvud stack fram vid gränsen mellan det djupa mörkret och den alurbläa stjernbelysta ytan. Gabriel intog med ålerhallen andedragt en statys orörlighet, med ögonen stadigt sastade på denna besynnerliga företeelse. Natten gifver åt föremålen en obestämd storlek; också tycktes hufvudet, som höjde sig mellan de svarta bladen, enormt för Gabriel; ett ögonblick fick han den ideen, att det tillhörde någon elephant och hans af fruklan för någon fara uppskakade sinne återtog snart silt lugn. Af alla de djur, som för något ändamäl gömma sig om nalten, är menniskan det farlivaste. Gabriel antog, att det var en elephant och drog sig derföre tillbaka från fönstret, lör att gå till sin alkov, då han tyu