Helsingborgs-Posten – 21 april 1866, sida 3

Utlandet. Mellan grefwe Bismarck och den österrikiske geandten i Berlin grefwe Karolyi, har en bitter twist mppstätt med anlerning deraf att, då Karolyi till Bismarck ställt en direkt fråga, huruwida det war Freussens mening att angripa OÖsterrilte, ven feds iare lär hafwa swarat nej till en början men fer ermera tillagt: För öfrigt skulle hwarje regering, om interpellerades på ett sådant sätt, swara nej, ifwen om den war fast besluten att i morgon dag sörja frig. Som man torde erinra fig anfördes etta i den österrikiska depeschen af den 7 dennes åsom ett bewis på Bismarcks twetyrighet. Grefwe Bismarck påstär nu, att hand ord ide blifwit rätt ippfattate och lär wid ett sednare samtal med Kar iolyi hafwa wägrat att framdeles mundtligen fons ferera med honom, med mindre än det fördes pror tokoll öfwer samtalet. För öfrigt har grefwe Bis: marck rätt ofta ret missödet att blifwa missförjtådd. För icke längesedan råkade han i en liknande twist med ven engelske gesandten. Grefwe Bismarck har sedan någon tid warit sjut af ett rbemvatiftt-nervöjt lidande, hwilket Han anses hafwa årragit sig genom ansträngande arbete under de sednaste månaderna. Läkarne hafwa föres skrifwit honom hwila och afhållande från arbete, hwilken ortination torde falla sig swår att följa för en man i hads ställning. Wid hofwet säges grefwe Bismarck hafwa haft swåra stormar att bekämpa, isynnerhet lär kronprinsen mer än någons fin tillhöra det anti-Bismartfta partiet, ja han lär wara högst förtörnad öfwer att några af hand liberala rärgifware gjort fig till uppgift att unders stödja Bismarcks yttre politik under det de fortfar rande fördöma den inre. Under vet den prenssiska regeringen inom eget land har att tämpa met ett jtarkt fredsparti, une derstödjes reremot den österrikiska af hela pressen och opinionen, som med entusiasm emotse ett krig med Prenssen. Som ett exempel på itämningen inom ten österrikista pressen meddela wi följande artikel ur tirningen Presfe i Wien: Djterrite har fina dödsfiender i Preusjen och Ryssland. Den förstnämnra af de båda magterna mill drifwa VDsterrite ut ur Tyskland, och ven sednare fan endast nå Konstantinopel öfwer Österrikes ruiner. Wåra små fiender finnas i söder, de stora måste sökas i norr. Det öfterrikiska folket inser mycket wäl ven stora skilnaten emellan Prenssens och Italiens fis endskap. Preussen will tillintetgöra wår ställning fom stormagt, unter det Italien endast mill från taga oss en provins, fom wäl är af stor wigt för oss men för hwilken tet dock ite är omöjligt att på många sätt få ersättning. De eunropeiska statsmännen hafwa ofta brytt sina hjernor med att utfundera, huru den venetianska frågan skulle funna lösas utan ett krig emellan Ofterrvife och Italien, men re föfa förgäfwes efter en lämplig ersättning åt oss. Hwarken Serbien eller Montenegro, hwarfen Moldau eller Wallachiet funna lemna en får dan erfättnina, och i Tyskland tunde den icke föras, emedan wi aldrig skulle samtycka till en utmidgning på wåra förbundswänners bekostnad. Om Preussen förklarar oss trig, skall lösningen af detta problem, ret aldrajwåraste i Europa, blifwa mycket lättare. Samma Scllesien, fom för ett åre hundrade sedan roffares från oss genom ett evöfringsfrig, tunde begagnas fom ett fullständigt mes rerlag för Venetien. Det gäller framför allt att winna Frankrike för denna plan; går Frankrite in verpå, skall följattligen Jtalien förhålla fig lugnt, och Prenssen, fom på setnare tider swärmat så mycket för Jtaliens enhet, bör då i ven omständigheten, att detta resultat lyckligen och wäl är wunnet, finna tröst öfwer att Bsterrite återfår fin gamla provins. Schlesien skulle wara ven wadrafte lönen för wår tappra armes segrar. Det trig, som håller, på att utbryta, nörgar of till en sådan