vana. Sedan ett år lefver jag tillsammans med två män, som vilja mitt förderf och som spela mot mig ett spef, fullt af list och bedrägeri; jag afvaktar ett lyckligt ögonblick, som kan afslöja dem och då skall jag krossa dem under mina fötter som två ormar. Jag känner olyckligtvis blott en del af de tusende snaror de utlägga för mig i mitt eget hus, men jag skall väl slutligen förskaffa dem tillfälle att öppet förklara sig för mina fiender. Sedan tre månader tala de så enträget om en tigerjagt, att jag förmodar det deras öppna ansallsplan är bestämd till dagen för denna jagt. Jag skall då komma på det klara med dem. I morgon skall jagten försiggå. I vår karavan finnes många poltroner, men de oroa mig ej: jag väntar af dem hvarken siendtlighet eller hjelp. Jag räknar framförallt på mig sjelf och sedan på två unga turister, en Engelsman och en Fransman, hvilka till heder för sina nationer, aldrig gjort sig till medbrottslingar med mina två skurkar. Hvad peonerna beträffar, så äro de indiska slafvar; minsta eldgnista skall genast drifva dem på flykten. Mina banditer heta Goulab och Mirpour. Den ene är förälskad i min hustru, den andre har i samråd med sin vän för längesedan begått något brott i Calcutta och nu fortsätta de att ömsesidigt tjena hvarandra, för att kunna utöfva nya rysligheter. Om jag i morgon skulle duka under, så behöfver icke rättvisan vara villrådig; skurkarne skola ej blifva ostrassade, jag nämner dem häri förväg vid deras namn, de äro Goulab och Mirpour. Farväl min käre broder, jag önskar under det jag skrifver detta bref, att du aldrig finge läsa det. Mounoussamy i boningen vid sjön.