nist stämpel. Mellan den nämnda glaslinsen och ress bränpunkt insattes en lösning af jod i kelswafla, hwaraj ljuset abforberades, sä att till brännpunkten framtom endast wärme, men icke något ljus. Ehurn hettan i brännpunkten war mycket hög, wågade dock Tyntdall att der hålla sitt öga, fedan han genom en parvsante skärm dragit försorg om, att re foncens trerare wärmestrålarne ide träffade framdelen af ögat, utan endast genemträngre puvillöppningen. Tyntalls öga blef ide allenast fullkomligt oskatadt, utan han kunde icke ens förmärta den ringaste hetta at te starka wärmestrålar, fom genomträngte puz pillöppningen. DÅ man nu genom föregående förs sök mer bestämthet tänner, att wärmestrålar funna genomgå ögats wätskor, utan att mer än delwis absorberas, så följer af detta försök, att näthinnan och jynnerven äro otänsliga för wärme. De före må ide angifwa någon skillnar i temperaturen, ehuru ve i sitt friska tilljtånt äro ytterit känsliga för ljuset. Synnerven bilrar sålercs en dirett motsa:s till åtjkilliga af froppens öfriga nerver, hwilta inz werkas af wärmet men ide af liunset. (Ur pros fessor Edlunds berättelse på weten stapsakademiens högtitstag.) Et tinfnadsprof i Petersburg. Petersburg är, fom hwar och en wet, teryftart för fina tjufwar och ffälmar, i det häuseendet fullt täflande med Lonton, och tet gränsar werkligen till eet otroliga hwilta utmärkta talanger man finner blond de tlagjer, fom gjort till fitt yrke att bemäktiga sig ni stans egendom. Engelske ministern i Petersburg, lord PP e yttrate för några år sedan i ett säll stap sitt Hhvif: wel om att de ryska tjufwarne skulle kunna jomför ras med de engelska, och en rysk furste föreslog hos nom terföre ett ytterst originelt wad, på hwiltet han äfwen ingick. Fursten påstod nemligen att han skulle kunna låta stjäla ordnarne frän hans bröst midt på gatan och på ljnsa dagen, utan att ban ffulle märka det. Lorten borre endast förbinda fig att tre dagar efter hwarandra taga en promes nåd klockan emellan 12 och 1, utstyrd i alla fina ordnar. Fast besluten att wara på fin wakt, börjare Ivrs den följande dagen fin promenar. Han hare ej gått långt, förrän en tarl närmare fin honom och bad honom gå öfwer åt andra sidan, emedan man arbetare på taket till ret hus, utanför hwiltet Han befann fig. Lorren tittare upp och fåg mycet rif tigt att några arbetare befunno sig på tatet, men i detsamma närmade fig karlen honom något hastigt. Han fom genblickligt ihåg sitt war, och rädd at han kunde ha en förklärd tjuf framför sig, drog han sig hastigt åt sidan. Karlen fig ond ut, och lorden fortfatte ffrattande fin wäg. Han hade rock ej gått långt, innan några tig: gande barn närmade fig honom; och under ret han ur fin fida upptog ett par mynt att gifwa dem, fom en drucken karl näftan raglaunde rakt på bonom. Lerten war på fin wakt, och den druckne raglade widare. Nha, vet war det andra försöket! tänkte for: ten, som i samma ögonblick warseblef en folkhop samlad omkring en trroska, hwars fusk fordrade större betalning än han skulle ha af en herre, som han fört. Lorden gid vit för att höra hwad som war å färre, och under ren häftiga orsstriden näve mare fig kusken honom likjom händelsewis. mJumro tre! mumlade lorten, skuffande till karlen. Nu slog klockan 1, promenaden war slut och mi nistern återwände hem med alla ordnarne qwar. PÅ aftonen träffade han fursten i engelska tlubben, och han berättare honom ffrattanre huru dumt man burit sig åt för att bestjäla honom. mINÅ, wi få wäl fe huru ret går i morgon ! swarare fursten. 7Jag merger gerna att ni är swår att öfwerrumpla, mylord! Följande dagen såg sig engelsmannen förföljd af alla möjliga slags mennistor. En fart fom jprins gande till honom med en elegant siltesnäsduf, fom han påstod att han tappat, och en ung gosse bjöd ut åt honom engelska böcker. Lorten, en wän af litteraturen, wille just köpa ätskilliga arbeten, då han hastigt ihågkom sitt mad och gjorde en nekande åtbörr. Men knappt hare han gått några steg, förrän ett fönster krossades i en bottenwåning och ett barn syntes nära att falla ut. Han störtade blixtnabbt dit, men warseblef men vet jamma, att ett band war bundet omkring den lilles fot. men war wertligen gov, sate lorden om af tonen till fursten, ijynnerhet fom gossen på ett förwånande sätt litnade min egen fon... Jag hade ganska bestämdt glömt min manliga påpasslighet, om jag ej i tiv fått ie banrdet. Jag anser mig werkligen besegrad, min bäste lord, fare jursten, 7och är nöjd med att genast utbetala wadet till ev. Nej, wisst icke — ännn återstår ju en promes nad. Wi tunna således icke förrän i morgon af göra hwem af of fom wunnit. Tredje vagen randades, och lorden började fin sista wantring. Jngen menniska närmare fig honon, och ingen fysionomi ådrog fig hans uppmiärts samhet. Helt lugnt fortsatte han sin promenad, AK BA JgAuL gom hojdades han cn bit