Helsingborgs-Posten – 19 april 1866, sida 2

de skryta öfver sina mord och äro verkliga Falstaffer i lönmord. Träd fram, träd fram, du offrets skugga, likt ett Macbeth spöke och de skola hafva förolämpningar tillreds äfven för dig! men deras timma skall dock slå, allt deras öfvermod skall försvinna. O du olyckliga indier, du som i Asien funnit christna, grymmare än dess vilddjur, dina vredgade vålnader ropa på hämnd, vi hafva hört din stämma, du skall blifva försonad. Detta tal var en blandning af dälig smak, sökta ord och slitna termer och en och annan lyckad vändning; men det gjorde ett lifligt intryck på domstol och åhörare. De båda anklagade bibehöllo en värdig hållning, som af de flesta ansågs som bevis på fräckhet och hårdnackenhet. Domaren, hvars omdöme redan var stadgadt, antog en gudsnådlig min och sade till de anklagade: Förrän jag lemnar eder sakförare ordet, vill jag fråga eder, om ni har något i saken att andraga?— Nej, mumlade Gabriel. klerbbs lade armarne i kors, kastade hufvudet tillbaka och sade: -Det skulle vara eget att se mig hänga i morgon bittida.Den unge engelsmannen smålog härvid, utan att uttrycket i blicken förändrades. Presidenten återtog efter att hafva intagit en ledig ställning: -De anklagades sakförare har ordet. Advokaten steg upp i det han skakade de ofantliga lockarne i sin peruk, höjde armarne uppåt, för att få vecken i sin rockärm att falla och sade: