Helsingborgs-Posten – 17 april 1866, sida 3

genting hafva sett och ingenting kunna vittna hvarsen för eller emot de anklagade. Näväl! Jag anser för min del, att dessa Europeers tystnad — besinna, att de äro förbundna med de anklagade genom många relationer lj — är mera talande är samtliga indiernas vittnesbörd. Silent! Clamant! De tiga, de ropa, såsom Cicero säger i sitt första Cabilinariska tal. Silent Clamant! Jag kan icke förbigå med tystnad ett annat förfärligt vittnesmäl, afgifvet på det uttrycksfulla språk, som begagnas aflndiens lärde. Den vise och lärde brahmanen Syaly har med slående ord skildrat för oss det fysiska och moraliska törfall, i hvilket de anklagade befunno sig, då de vid mörkrets inbrott kommo alt begära hans gästfrihet. Huru! dessa menniskor, som fullkomligt kände trakten, undveko bostaden vid sjön. De sökte med flit ett nattläger, som genom ett högt berg var skildt från Mounoussamys hus. Om de varit oskyldiga, hvarför kommo de då icke, liksom de andra, påföljande dag att beklaga indierns enka? . ... I stället irrade de kring i skogen för att undvika sina anklagare, och om rättvisan icke oformodadt fallit öfver deras hufvuden, så skulle de hafva uppnått Pondichery och undkommit bortom hafvet med sitt offer till en fristad, der vår rättvisas svärd icke kunde nå dem. (Forts.)