Helsingborgs-Posten – 14 april 1866, sida 2

Det är bra, Gabriel, mychet bra! Före solens nedgång skola vi ha ett hus . . . Ni suckar, Gabriel; låt se; hvad var det för en svart lanke, som genomkorsade ert förstånd? — Ack, min vän! jag suckade vid tanken på att det i detta ögonblick finnes lyckliga dödlige, som stryka på Boulevard Italien i Paris, som taga sin sorbet hos Tortoni, som läsa affischerna på gathörnen, som äta middag hos Rocher de Cancal! och vi! vi! . — Vi, vi, Gabriel? Sannerligen om jag skulle vilja intaga deras plats och lemna dem min! Städerna träka mig till döds . . . . och dessutom är det så roligt alt grundlägga en stad! Gabriel kom i gapskratt, det första, som sedan Adams tid kommit ekot i dessa trakter att skratta. De båda resande släppte sina störar och skrattade med ekut. Delta vansinniga utbyte af glädtighet mellan menniskorna och naturen skulle varat i det oändliga, om icke de båda männernas öron i samma ögonblick uppfångat ljudet af toner, som tycktes komma från ett instrument liknande mandolinen. Klerbbs och Gabriel fattade sina karbiner och blefvo stående orörliga som statyer. Ljnden närmade sig och snart kunde man äfven urskilja en melankolisk sång. Snart visade sig på nägra få stegs afstånd tvenne indier, kläc Ida i långa, hvita mantlar och bärande framför sig i band tt slags mandoliner med ovanligt langa halsar. Det var två kringvandrande sångare, i Indien vanligen kallade Saraga-Caren. Sångarne läto icke märka någon öfverraskning, då de varseblefvo de båda unga männen; de närmade sig och utsträckte sina händer liksom för ait bedja om en ullmosa.