Helsingborgs-Posten – 12 april 1866, sida 2

utgingo försigtigt ur sina hålor för att rebgnosera sienden och satte nosen vädrande enot den kalla nordvestvind, som strök öfver fälet; deras rörelser voro häftiga och antydde oro: de tycktes hafva fått ett nytt sinne, som ingaflem menskligt förstånd och uref dem att söka ösningen till den fruktansvärda gåtan. Med käerta afbrott förkunnade nu en vild kör af de nest genomträn ande klagoskrän den paroxysm af ångest och förtviflan, som gripit allt lefvarde. Nåväl? sade Gabriel i örat på Klerbbs i frågande ton. — Jag väntade dem. Han kastade sig raklång på ryggen med en lazzarons nonchalans, som ämnar taga sin siesta bredvid golfen vid Baia. Gabriel intog samma ställning och satte sin mun i höjd med sin väns venstra öra. De båda resande hörde tydligt odjurens dofva, afmätta steg och deras ohyggliga konsert. Då och då skåtos de taggiga grenarne af en cactus eller aloö tillbaka och de resandes blickar skymtade genom mörkret skuggan af en tiger, i hvars hufvud ögonen glänste som eldbränder. Aldrig har drömmen sammansatt en sådan tafla i någon sebersjuk döendes hjerna, aldrig har något rysligare försväfvat den lifdömde under den sista dvalan medan han väntar på bödelns hugg. Sir Edvard hade somnat. Gabriel trodde straxt, alt vännens sömn var låtsad, ty en så vidunderlig stoicism föreföll honom omöjlig; men han öfvertygade sig snart om, att sir Edvard verkligen sof, och han vågade icke störa honom i detta ögonblick af hvila, så nödvändig efter de oerhörda mödor de utstått.