Helsingborgs-Posten – 12 april 1866, sida 2

len släcktes, hade man kunnat tro, att den döende naturen drog sin sista suck och att planetens lik gick att föras af slumpen in i det oändliga mörkret. I denna dystra skugga, som tycktes utgå från underjorden, förlorade trädens toppar, bergens spetsar och sjöarnes vatten det präktiga utseende de haft vid dagens eller stjernurnas ljus; alla former i naturen hade förlorat sin karakter i bränspegeln al delta nya prisma, och det var som om en demon plötsligt sönderbrutit Guds verk, för att gifva menniskorna el begrepp om de nejder i verldsrymden dit den himmelska strålen aldrig tränger. En kall vind utbredde sig småningom öfver landskapet och kom tropikens blommor att skälfva som i en nordisk vinternatt: det var liksom om någon kommit och i förbifarten gifvit jorden en stöt och flyttat polen till eqvatorn. 0lycksbådande ljud utgingo ur djupet al skogarne och höjdes ur naturens vilda trädgårdar: träd och blommor tycktes, då de icke igenkände den zone, som sett dem födas, utgjuta sin klagan i en ofantlig kör till skaparen. Midt ibland dessa naturens klagorop lät en annan konsert höra sina första toner; de gula odjuren skulle också spela en rol i förmörkelsens drama och fullända sasan. Knappast af solen jagade tillbaka i djupet af sina hålor, hade tigrarne sett en alltför tidig natt utbreda sig, okänd för deras vanor och instinkter, och de uttryckte sin förvåning genom dofva rytningar, som för första gången bortdogo bäfvande af rädsla: dessa odjur, som eljest älska mörkret, förskräcktes inför denna blygråa natt, som plötsligen öfverraskar dem midt i deras hvilotimma, liksom inför ett odjur ännu . förfärligare än de sjelfva. De modigaste