Eva. En berättelse af Mery. Öfvers. från franskan. (Forts. fr. n:o 40.) — Hvar? återtog Edvard och kastade en mönstrande blick kring den oändliga horizonten. — Det år den svarta punkten vid stormarnes udde, sade Gabriel i samma ton som en lärd då han citerar en författare, den svarta punkt, om hvilken Herr de Candamine talar; den växer ideligen och utbreder sig öfver himlens azur tills den omfaltar alla fyra horizonterna: derefter betäckes himlen af en kopparröd färg och öfver haf och land rasar en af de förfärligaste stormar. På min ära! sade Edvard, betraktande himlen, jag ser ingen annan punkt än den jas gick och väntade på under det du talade. Din mening syntes mig nemligen något väl lång för en resande. Åter fortsatte de sin väg på vinst och förlust, den ene i den andres spår, liksom om den som gick först kände till vägen. Dofva suckar, som icke hörde till naturens harmoni, framträngde ur skogarnes djup. En ofantlig skara mångfärgade perukfoglar reste sig ur en vild risäker och spridde sig straxt i trälens toppar, liksom om jägarnes bössor för första gången genljudit i dessa ensliga nejder. Gabriel stannade, såg på solen och sade: 2lär ha vi förmörkelsen! — Så mycket bättre! sade sir Edvard, vi skola