som han kände sjunka under sig, kastade han sig i Gouroul, midt i afgrundens natt. Ill. Efter jagten. klerbbs och Gabriel hade vid ljuset af de sorsta stjernorna endast svagt hunnal skymta det förfärhga drama, som nyss fått sin upplösning i Gourouls bottenlösa afgrund. Ånnu en stund hörde de sorgliga, brutna klagoskri, vittnande om hästens eller ryttarens dödskamp; rytningarne hade upphört, men uthällande gnisslaade läten tillkännagäsvo. att de vilda bestarne öfvade silt raseri mot ett kazaver. Ändtligen holj les den motsatta slodstrande i i en djup tystnad: tigrarne hade återsökt Ravanas hålor. Våra båda resande nedstezo ur trädet, och de förlorade icke ett ögonblick att meddela hvarandra sina tankar och fatta ett beslut. Med ösonen fästade på stjernorna i söder, aflägsnade de sig sakta och försigtigt från stränderna af denna dödens flod. Vid hvarje rasslande bland löfven stannade de och lyssnade till ljudet med spändt öra, nedlutade som jägare, hvilka frukta alt uppskrämma villebrådet, med högra handen på gevärslåset och med den venstra fattande om pipan; men denna gång var det villebrådet som jagade jägaren. Derester sade de till hvarandra med ett tecken af hufvudet: -Det är ingeuling, vi måste fortsätta vår gång. Och derpå fortsatte de sin väg, trefvande som lindansare. med återhällen andedrägt och hlicken riktad framfor sötterna, sruktande hvarje å