En berättelse af Mery. Öfvers. från franskan. (Forts. fr. n:o 39.) Natten, som i dessa trakter under eqvatorn inträder så hastigt, var redan kommen med sina fasor. I skymningens dunkel voro våra båda resande villne till indierns sista ansträngningar. Tigrarne följde honom hack i häl. Ånländ till kanten af klippan, reste han sig i sadeln. liksom för att drisva honom fram till ett förtvisladt språng, men föll i samma ögonblick tillbaka och styrde ånyo sin häst in qå samma branta vär som han nyss passerat. Begasnande sig af ett ögonblicks förskräckelse, som han lyckades ingifva tigrarne genom ett par på nära håll aslossade pistosskotst, flög han förbi dem snabb som vinden och uppnådde flodens stränder utan att hafva blifvit sårad. Lika snabba som hans häst, störtade de djertvaste bland odjuren samtidigt med honom in i Lutchmiflodens vass och den afväpnade indiern tyckte sig känna deras heta andedrägt på sina nakna fötter. Stående uppratt på hästen liksom en konstberidare på Cirkus, hämpade han ännu en stund, måttande slag på slag med den jernbeslaga kolfven at sin karbin åt de gapande svalgenl omkring honom. Hästen, som blödde ur djupa sår i strupen, förde sin herre till randen af Gourouls afgrund. Tigrarne förenade sig nu till ett sista anlopp. Hästen vacklade på sina utmattade ben; indiern sag Ho lågande gap öppnas omhring sig, och från sadeln,