Helsingborgs-Posten – 5 april 1866, sida 2

nötter och beströdda med kalk af musselskal. be tugga denna drogue liksom sjömännen lugga tobak. En valtenhärare frän Ganges gick förbi, skrikande sitt: Gangai-Tir tam! De indiska jägarne, som voro trogna anhängare af Sivakulten och såsom sådana betecknat sin panna med hvitt mjöl, höllo inne sina hästar och doppade singrarne i vattnet från den heliga floden, under det de med sneda blickar betrakta le sin affällige herre, som icke rörde vid Gangesvattnet. Mounoussamy tycktes icke lägga märke till denna lilla händelse: Slutligen gaf falkeneraren signal till afresa med sin Kikondi, ett slags trumma som slås med en pinne, och som en flock hippogriffer rusade jägarne från sjön mot bergen norrut. När morgonrodnaden betäckte himlen med sin purpurfarg saktade karavanen sin ridts häftighet och hästarne fingo gå fot för fot. En djup tystnad herrskade i dessa ödemarker, hvarest ingenting tillkännagaf menniskors närvaro; en tjock gräsmatta förtog till och med dånet af hästarnas hofslag. En herrlig anblick tedde sig i detta ögonblick. Fyrtio ryttare, stumma som bildstoder, genomtägade en skön äng, helt och hållet öfversållad med vilda blommor, ej omnämda i Indiens flora. I spetsen för tåget kromade sis Evas herr man, som liknade Wichnou, besökande sina pagoder: tolf infödingar åtföljde honom, alla utslyrda i röd turban och svarta mustacher, med bössa på ryggen och en tigerhud lagd öfver hästen. Resenärerna och de europeiske lärde slöto tåget, ridande två och två i bredd, och då och då lastande nägra blickar bakom sig, för att i det aslägsna fjerrar