Om odling af Iupiner. Efter förlidet års missvext på såväl foder som halm och under en tid, da flera inhemska fodervexter rätt ofta misslyckas, då t. ex. potatisen aängripes af torröla oc hlöfvern lemnar klena skördar samt des utom alllimera kräfver en hngre omloppstid, borde man vara betänkt på ati ÅUa. dessa olågenheter genom insörande al en passande ny kulturvext. Föranledd dertill af den stora utveckling lupinodlingen vunnit utomlands och hvilken ännu ständigt är i stigande, har jag nu i tre år odlat lupiner samtdigt med andra mer eller mindre förordade sodervexter. Jag erkänner gerna de slestes goda egenskaper, och att flera finnas som i användbarhet öfrerträsta lupinen, men i ett stå dock samtliga tillbaka för lupinen: i förmågan all trilvas och lemna goda resultater på en jemförelsevis klen jorumon. Lupinen är en förnöjsam vext. Foderrofvor. morötter. mais, kokål och flera andra göra anspråk på god jord samt fordraett betydligt vödseltillskott och merändels kostsamt handarbete. Sirradellan är måhända anspräkslösare. men hon år mindre säker och resultaterna ashennes odling äro ännu föga konstaterade. Men den här i Sverige ännu föga kända lupinen, som utomlands föder stora schäfferier, som gifver kraftfoder till hästar, kor och fär, som nöjer sig med en sämre jordm n, hvilken den förbältrar — denna vext har ännu icke lyckats vinna borgarrätt inom vårt landlbruk. Utmärkta agronomrr hafva i sina skrifter vitsordat lupinens företräden och uppmanat till dess odlande, men utan framgång. Ilvilka resultater sknlle man ej ernå, om all mindre produktiv, lätt jord i Skåne och Södra Sverige besåddes med lupiner? En flerfaldigt ökad fårafvel, beqvämt vinterfödd, vore den narmaste vinsten, och tusendetals tunnor säd skulle blifva tillgängliga för exporten derigenom att man använde lupinfrö till kraftfoder åt hästar och kor. Då nu lupinodlingen utomlands sedan 20 år vunnit en så betydlig utsträckning, hvad är orsaken till, att den ännu i Sverige är så föga spridd och begagnad? Mången skall måhända härtill svara: lupinfrö kan icke begagnas till föda åt menniskor! Men klöfver, vicker och thimothei äro ejbeller direkta födoämnen åt menniskan, och likväl odlas de. De gifva indirekt åt henne kött, smör, mjölk samt gödsel för ladugärden, och allt detta lemnar lupinen äfvenledes, men med ringare kostnad. (Forts.)