4414 44. Marskalkskonferensen i Wien. Times har från fin lorrespondent i Wien emot tagit följande intressanta berättelse om det mar: skalksråd, fom nyligen hölls i nämnda stad: Då de militäriska konferenserna öppnades, uppmanade kejsaren general Benedek, chefen för den öftervitkift: italienska armeen, att säga fin mening om förhillandet emellan Oftervife och Preussen. Den tappre fälttygmästaren efterfom tenna anmodan på ett mycket frimodigt och rättframs sätt. Sedan han anmärkt, att krig war en stor olycka, förklarade han, att ytt rligare medgifwanden åt Preussen i hang tanka wore oförenliga med kejsarrikets ära och wärdighet. Han menare, att Österrile aldrig borde inlåtit fig i allians med Preussen med ute slutande af Tyskland och flutare med att förklara, att dynastiens intresse gjorre vet till en twingande nötwändighet att häsda Esterrikes rättigheter i Slesvig och Holftein vi et armis. Generalens ans märkningar gjorde ett få djupt intryck på de öfriga metlemmarne af rädet, att man enhälligt beflöt Matt antaga de förhällningsreglor, fom woro bäst egnade att hålla Prenssens öfwermod och evöfrirgslystnad inom behöriga gränser. Benedek amnos dades terefter, att förklara, huruwida han wore willig att emottaga befälet öfwer armeen i rikets nordliga tel, och hang swar blef, att tejsaren Hele dre bortre wänta sig till någon annan. Kejsaren git henem emellertid få hårdt in på lifwet, att han fluttisen samtvckte till att taga befäl öfwer armeerna i Böhmen och Galizien. men under wilfor 1) att han siulle ega rätt att efter eget gort: finnante operera med trupperna, och 2) att ingen merlem af den fejferliga familjen skulle anställas i ak iv tjenst under honom. DÅ jag frågade min sagesman hwad fom lunde hafwa förmått fälttygmästaren att uppställa fårana wilkor, swarade han, att Benetet icke wille finna fig i att emottaga ins struktioner från personer, fom uppehöllo fig på långt afständ från krigsskädeplatsen, och att en ertehertigs närwaro ffulle utgöra ett hinder för aktiva operationer. — Till slut bekräftar forrejbonrens ten, att trupper från alla håll sändas till Böhmen och Galizien, och anmärter: 7Daftadt ingen i Österrike kan wara okunnig om de möjliga och fannoz lika följverna af ett krig, är deck förbittringen emot Preussen få stor, att alla synas glädja fig öfwer utsigten till strid med renna magt. Dennak änsla delas af kejsaren, jom blef få uppbragt öfver ven kgl. förorrning af ren 11 dennes fom general Manteuffel kunzjort i Slesvig, att det war smårt att förhindra honom från en atgerd, fom nödvwäns digtwis genast skulle hafwa tert till en brytning med Preussen.