Helsingborgs-Posten – 29 mars 1866, sida 2

dien för att uppsöka en sällsynt fogel turrocus albus. Naturhistoriska museum i Paris var nemligen, oaktadt sina omätliga samlingar, olallständigt: det saknade nämnde lilla fogel, som dock fanns i London ditford af en resande vetenskapsman. Föreståndaren, Mr. de La cåpde kunde naturligtvis under sådana förhållanden icke sofva om nätterna. Den resande, som blifvit sänd att uppsöka den hvita turacon. hette Gabriel de Nancy. Han medförde kreditbref på flera kantor ilndien och rekommendationer till alla lärda. De sistnämnda brefven lågo qvar i portföljen men de sednare fingo icke längre njuta hvilan der Han hade redan depenserat sextiotusen francs af sitt kreditiv, och ännu var icke turrucus albus funnen. Efter alt hafva genomströfvat några halföar, tre kontinenter, två kuststräckor och en massa archipelager, nådde Gabriel Tinnevelysjöns stränder. Mr. de Lacpde satt ännu hestandigt och väntade på sin fogel. Solen släcktes just i Oceanen efter att hafva bränt Indiens mark, då Gabriel anlände utanför Mounoussamys boning. Eva satt i skuggan af ett träd och lyssnade tankspridd till sina beundrare, som slagit sig ner i en halfcirkel kring henne och uppvaktade med förälskadt snack. Hennes man vände ryggen åt sällskapet och sysselsatte sig, efter seden i Indien att räkna kulorna i ett radband, som der kallas Poitah. Gabriel bar, ehuru lärd, en elegant drägt, hade en vacker figur oeh satt serdeles väl till häst. Två frigifna negrer och en massa slafvar togo hand om Gabriels och hans betjents hästar. Mounoussamy reste sig och tilltalade den unge fransmannen: