Han sjelf, den Allsmäklige. har här förhindrat broltet och straffat syndaren, ty hon. af hvilken du tror dig hafva rätt att fordra en hustrus lydnad, är din ... dotter, och der är hennes moder, denna af dig törledda ech förskjutna qvinna, hvilken du enligt ditt eget samvetes dem måste tillerkänna rältigleten alt kalas ain maÄnnu rasade ovädret ot ASkan, som en stund örts mera n1 btes med fördubb ad styrka aterkomma, jung: Idar och thordon följde tatt på hverandra. IIarts-on. som med fasa förnummil, att Anna var hans dotter och med förfäran igenkänt hennes mor. led nu på samma gång de bittraste qval till både själ och kropp. Nu riktade han alla förebråceiser enda:t mot sig Sjelf, nu förstod kan den ångest, som hade hemsökt honom under vigsel-kÄen. nu såg han och ryste för den aforund. vid hvilken han vandrat, och under de sista limmarne af bons lefnad skulle vcnom förtviflan vansinnet blifva hans lott, om ej prosten omsom straslande och varnande, ömsom med försoningens tröstande ord stått vid hans sida. När Jan Erik. som skyndat in till närmaste stad efter en läkare, återkom med denne, var. redan all mensklig hjelp ute. och det enda, som lakaren hade alt uträtta, var alt tillika med prosten bevittna den döendes sista vilja, alt all dennes egendom skulle utan någon afkortning tillfalalla hans lagligen vidga maka, hans snart efterlemnade enka. Att naterers band redan från hennes första tillvaro förenat dem, skull: förblifva en hemlighet endast känd af de närmaste. Ett år hade förflutit. Det var sent en afton, men en af dessa herrliga, varma, af månans sker upplysta Augustiavallar, då Jan Erik Anna, der unga enkepatronesan på Aldala, nu ett bololvadt par, som några dagar derefter med äktenskapets band ämnade förena sina öden, tysta och allvarliga inträdde på X. kyrkecård och stadnade der framför tvänne bredvid hvarandri grönskande erafkullar. Min mor! min: far! frid vare eder! hviskad: den unga qvinnan med djup rörelse. Det är ju sannt, min Jau Erik, sade ho derefter och vände sig tll sin följeslagare, al vi svarie år vilja fira denna natt med lön oc tacksägelse till Gud, som så nådigt styrde all till det bästa. ) svarade han, mel bör och sos, så l: det vara: battre hinna vi ej fira minnet al de händelserika åsknalten. (Slut.)