nande rummet, hördes frän Hartsons läppar ett qvidande late. en suck frampressad af ångest och kroppslig smärta. -Ah. han lefver! Rädda min make! utropade Anna och slet sig lös ur Jan Eriks omarm)mng. Kom, kom! och åter var Anna omsluten af hans arm. Nej, nej! Icke utan honom,? och Anna kastade sig ned vid Hartsons sida. -ÅAh! du ålska honom!Jag är vigd vid honom, jag är hans hustru. Men om några minuter kan du vara enka och då ... bå skulle jag förbanna hans mördare, och med sörtviflan stölte Anna Jan Erik tillbaka. Ja, jag vore värd detta, Gud förlåte mig min syndiga tanke och gif mig kraft att rädda eder båda, och ej utan den största ansträngning och egen fara lyckades Jan Erik att undan de allt mer och mer härjande lågorna bringa Hartson och den nära vanmäktiga Anna i säkernet. Men lemnom för en stuad Aldala och återvändom till prostgården, Knappt en halstimma efter brudparets aflägsnande och innan prosten och prostinnan ännu sått tll hvila inträdde äldsta dottern i foraldrarnes sängkammare. Govda pappa, yttrade hon, det är en stackars sjuk qvinna, som med möda släpat sig fram till vår port och nu begär att tå skydd undan ovädret. -Ja, kära barn, det vet du väl att hon fär,inföll fadren. AÄnnu har jag väl aldrig nekat någon vandrare tak öfver hufvudet och minst skulle jag göra det i denna förfärliga natt.