stym, och skär som en konung för alla stridskolöpare fina runor i isens famn med både behag och färs dighet. Hans närwaro har dock ett menligt inflytande på de täcka flickor, fom eljest bruka på den glatta banan taga sig en wälbehöflig motion, ty när amerikanaren kommer, wåga de icke mera löpa, utan bilda en stillastående, beundraude krets kring den djerfwe, fom de omöjligt funna fånga, på isen ätminstone. För att sluta på samma ställe, der wi började episteln, få mi omnämna att Den sköna Helena för femtionde gången drömt den bekanta kärleksdrömmen, och me lär ha nedlagt ven trollspira, med hwilken hon hwiftat in 40,000 ror rmt i kongl. tenterns kassa. När fru Strandbera nu sistlidne Lördag för femtionde gängen inför alldeles fullsatt salong framträdde som den sköna Helena, helsades hon med dånande bifallsrop, och när hon i andra akten sjungt sin invotation till Venus, och sången begärdes da capo, framträdde hon till rampen och qvad följande kupletter: Det är nu femtionde gången, Som ensam med min mors porträtt, Jag sjungit har den enkla fången Om striden, som ej är få lätt. Att ven har funnat er behaga, Mirt uti er moderna werld, Bewisar att min gamla saga Likwäl är ej så afskywärd, Fastän man sökt i en straffande ton Att af anständighet skada min reputation. Dock äfwen de i Grekland funno, Som fen all werlren smäningom, Att sererna just vå förfwunno, När prude anständigheten tom. Men mill man låta allting gälla Blott för ven prägel, fom det bär, Så ffall helt wisst den dom man fälla Att Helena oskyldig är, Ty när man fon hålla fig uppe i ton, Så är man inte precis någon wanlig person. Au revoir E. O.