Med en ed på sina läppar tog Hartson ett steg för att följa henne. Då ljungade åter en blixt, hördes ett skri, en förfärlig skräll ... och allt var tyst ... -Ah! åskan slog ned der i byggningen och krossade kanhända henne medan jag ännu stär oskadd här, utropade Jan Erik med fasa. Ånnu några ögonblick af outsäglig ångzest och snart framvällade en tjock rök och straxt derefter en klar låga. -Jag måste dock rädda hennes lik. Och Jan Erik störtade fram mot den innanför väl tillreglade porten, hvilken han fåfängt försökte öppna, under det ett svagt rop om hjelp nidde hans öra. Ilan visste, att ingen an an än patronen sjelf bodde der, ty tjenstefolket hade sin plats i en liten slygelbyggnad, således kom det ljud han hörde från en af de två, kanhända från henne... Som byggningen lås på en temmeligen hözs stenfot, så var det ej utan svårighet som Jan Erik uppnådde den oskrufvade luckan. Att derefter slå in fönstret och komma in i rummet var ett ögonblicks verk. Hvilken syn mötte ej der hans öga. Åskan hade gått in genom den murkna träväggen, hvilken hon antändt och ut på andra sidan. Förlamad hade Hartson störtat till golfvet och redan vidrörde de hastigt kringgripande lågorna hans kläder. Oskadd, men af förskräckelsen neddignad vid fönstret, låg Anna bedjande med hopknappia händer. Det var hennes röst Jan Erik hade hört; det var Guds hjelp, hon åkallade och Jan Erik blef redskapet i den äkallades hand. Då Jan Eriks starka armar omslöto Anna, för att med, henne i sin sama skynda ut ur det brin