Det vet jag, pappa, men ho: har ännu en bön, den alt hon genast mätie få tala vid dig. Må ske som hon önskar, svarade prosten och snart stod han framför en qvinna, mera böjd al sjukdom och lidande än af år, och hvilken knappt förmådde resa sig från den stol, der hon tagit plats under afvaktan på hans ankomst. Förlät att jag stör er hvila vid denna sena tlimma, bad hon, smen jag är en olycklig af ånger förkrossad moder, som ej kan dö förrän Jag får se mitt barn eller . . . knäböja på dess graf. -Sätt er, stackars qvinna och omtala fritt saint otvunget ert bekymmer, uppmanade prosten med deltagande vänlighet. -Vid sjutton års ätder, sade hon, stod jaz ensam i verlden utan föräldrar, utan anförvandter, fattig och värnlos. Den enda utvägen för mitt uppehälle var således att söka mig en tjenst Barnslig och oersaren, antog jag en sådan hos en ungkarl, visserligen några är äldre än jag. men dock ej så gammal, att han ic e kunde vinna mitt unga oförderfvade hjerta. I fem år var ag i hans hus, från hvilket jar i min enfald hoppades. att jag aldrig skulle skiljas, men jag bler mor och knappt trenne veckor derefter blef jag tillsagd, det jag finge söka mig en annan plats, emedan den fordna under min sjukdom blifvit upptagen. I första ögonblicket ansåg jag denna tillsägelse endast som ett gyi vmt skämt, men jag blef snart tages ur min villHa ty han förklarade nu, det ban aldrig ansett mig för annat än sin piga. Hade jag däraktigt nog hyst några andr: förhoppninzar, vore det miti eset sel. och för att med ens göra slut på alla mina dumma griller och tör framtiden