Isknatten. Novell af F. W. (Ur Sv. Familjjournalen). (Forts. fr. n:o 34.) I stum förtviflan afhröde Anna alla dessa orättvisa och skymfliga tillmälen, som riktades mot såväl henne sjelf, som mot hennes frånvarande fosterföräldrar. Lät det vara slut med detta gyckel, stig upp och följ mig, befallde Hartson, du är nu hustru och måste lyda din herre och man. Länge nog har du ansett mig som en narr, men jag ämnar icke vara det mer, förstår du det. En skrällande äskknall borttog ljudet af den sista meningen. Jag kan ej lemna denna plats, kan ej annat än bedja Gud för oss båda, stammade Anna. Kom, säger jag! skrek Hartson, Leller jag släpar dig med våld till sängkammaren. sG ud forbarma dig! bad den arma och åter ljungade blixten och thordönet öfver deras hulvuden. Du må ropa på den ene eller den andre, så kan hvarken den eller åskan rycka dig ur mitt väld, och med kraftig arm omfattade han den bedjande Anna och bar henne till dörren af nästgränsande rum. Men längre kom han ej, ty med ett Gud bistå mig, slet hon sig ur hans omarmning och ilade tillbaka mot det i samma ögonblick af ljungelden upplysta fönstret.;