Helsingborgs-Posten – 22 mars 1866, sida 2

plötsligt utbrast han: nej, nej! du vill blott fresta mig, flicka, du vill se mig svartsjuk, Anna. Men det är grymt att så leka med min smärta, dock, jag förlåter allt, säg blott att du älskar mig, mig ensam. Jag kan ej. Jan Erik, detta ord vore ett brott. Ett brott att älska mig? Ja, ja, ty redan i denna qväll blir jag Hartsons hustru. Ah, jag enfaldige stackare, som icke kunde begripa att Skön Anna var värd långt bättre lott än jag kunde bjuda henne. Alltså får jag gratulera den blifvande rika patronessan och bedja henne ursäkta den fattige Jan Erik, att han vågat ens tänka så högt. Du är orättvis Jan Erik. O! huru djupt sårar du mig ej, klagade Anna och strida tårar öfversköljde hennes bleka kinder. 0O, förlåt, förlåt mig, bad han och kastade sig ned för hennes fötter. Jag vet e; hvad jag sade, det var förtviflan, som lade orden i min mun, men rädda mig, Anna, rädda mig från den förfärliga tanken att du skulle vara egennyttig, att du för rikedomens lumpna fördelar kunde uppoffra hjertats sällhet och lugn. Ja, jag vill tala, svarade Anna, min barndoms-, min ungdomsvän får ej misskänna mig. Med dig hade jag heldre delat fattigdomens, ja, nödens börda än jag med ett krossadt hjerta njuter af lifvets öfverflöd, men vissheten att jag genom uppoffringen af min egen lycka kunde bereda mina föräldrars utkomst, i förening med underrättelsen, att du älskade en annan, bestämde mitt öde. sAtt jag älskade en annan, omöjligt. Anled