Helsingborgs-Posten – 22 mars 1866, sida 2

vill sjelf som en brolerlig vän medlela mig sin lycka; der ser jag beviset, att han för mig aldrig hyst någon varmare känsla, och knappt hörbart stammade hon: Gud beskydde dig i ditt forehafvande, det är min innerligaste bön. Ditt fromma hjerta höjer först sin tanke till Gud, ja, så bör det vara, min Anna. Jag stackare har glömt denna pligt i dag, men Han förlåter mig, för din skull och Han vet, hvad jag längtat efter denna stund Häradshöfdingen har varit bortrest allt sedan midsommara och jag har varit med honom som kusk, och försti natt kommo vi hem. Men så snart jag fick ansa om hastarna och rusta mig sjelf litet i ordning ilade jag hit: jag kunde ändå icke njuta af någon hvila förr än jar fick allt klart här. Ja, Anna, jag älskar dig, det vet du, fastän jag aldrig sagt det förr, och jag vet äfven att du håller mig kär; säs, du vill ju blifva min hustru? Darra ej så flicka, kom i min famn, j:g skall stödja dig. Hvad fruktar du?4 frågade han vid hennes afvärjande åtbörd. Kom då, Anna, tillade han, -och låt oss följas åt hem till far och mor. De skola välsigna vårt förbund, och i deras närvaro skall du ej neka mig den första kyssen, som min fästmö. -Tyst, Jan Erik, af barmhertighet tyst, bad Anna mel hopknäppta händer och ångestsvetten på sin panna. -Min Gud! hvad fattas dig Anna, du är så blek, hvad har händt? Förtro mig allt, och Jan Erik slog sin arm om Annas lif. Med rysning slet hon sig ur hans omarmning, i i det hon med förtviflan utropade: Gå! gå, jag är en annans bru i! Likt en drucken raglade Jan Erik tillbaka, men