En gäng stötte röfrarne tillhopa med en afdels ning trupper, som blifwit utsänd att förfölja dem. Moens, såsom ten störste och starkaste, utsågs af soldaterna företräreswis till ffott-tafla. Påtagligen ansågo de honom för en anförare, helft han i fitt yttre på intet fött skilde fig från fina mattare, och det är nära nog ett unvermert att han fom terifrån med lifwet. — Ju längre hand fångens stap räckte, desto hårdare blef han behandlad, ty röfrarne woro misslynta öfwer lösesummans ute blifwande. Den 27 Juni stref han i sin dagbok: Jag hörde i dag till min förskräckelse att kaptenen strifwit till prefelten i Salerno, att han skall skära af öronen på mig ech skicka dem till mina wänner, om han icke före den 5 Juli hade lösesumman i sina händer. Då denna omfiter blifwit samlad, uppstod en icke ringa swårighet att tilljtälla röfrarne densamma, tv Joltaterna höllo skarp utkik, och man måste oms orgsfullt umwika all misstanke att ten stackars Moens? wänner woro i godt förstånd med folvas terna. Eljest hare fångens lif trots lösesumman icke warit wärdt ett skott frut, på sin höjd ett rep. Men fom George Sand någonstätes säger: Det fan ide finnas något helwete; ty inom fjorton das gar skulle wi ha want oss wit klimatet, druckit brorstäl med djeflarne och förälskat of i djefwulens mors mor — så wiitas man ide fiera månader igenom bland röfware, utan att smäningom wänja sig wid tet t: iamma lifwet och de wilda kamiraterna. Och br Moens afsted från röfrarne låter of werts ligen tro att han slutligen måtte ha känt sig bättre hemmastadd hos dem än i början. — Jnnan wi slittes åt, berättar han, tog Manzo sjelf upp ett gultmynt och giorte dessutom en injamling för min rätning bland sitt folk, på det jag, fom han utt tryckte fig, kunna återwända till Nerpel veqwämoch som en gentleman. En af röfrarne wid namn Generoso gaf mig en ring till minne af honom, och i utbyte mot min penntnif gaf han mig fin länga, skarpa tolf, med hwilken han mördat twå mennis skor. Pasquale, fom war mest fiendtligt sinnad mot mia och alltid wisat ett starkt legär efter mina öron, fom plötsligen fram till mig och gaf mia ytterligare ett par napoleoner. Ester honom tom Parona, fom twärtom stät se eznat mig en tärlefös full omsorg, och wille omfamna mig. Detta war mir tock något för starkt; jag wände bort ansigtet och nöjte mig med att trycka hand hand. — Bor fen slutar med några reflexioner om hur det sköna landet skulle kunna befrias från fina plågoandar. Bönder och prester, säger Mocns, urderstödja bris gantwäsendet på allt sätt. Domstolarne äro efter låtna och soldaterna owerksamma. SÅ kKnge folts underwisningen ide är bättre, fan man ide hoppas att vet onta skall upphöra. En parisisk theateranekdot. En jonrnalist i Bas ris hare temligen skarpt kriticerat en ober tydlig attris, fom uppträdt i en vandeville på näs gon af den franska hufwudstadens småtheatrar. Di nu några tagar efterät aktrisens älskare i theaters foyern mötte journalisten yttrade han till denne i ironisk ton: Mamfell H. har anmodat mig att tacka er för den wackra artikeln ni skref om henne och att säsom bewis på hennes tacksamhet till er öfwerlemna denna bundt gåsfjederpennor. — Kris tikern tog leende mot gåswan och swarade i höflig ton: Mamfell H. är alltför artig; jag hare ide wäntat att bon till den grad skulle för min ffull plocka fin älffare.