kring i en munter polska. De älskade hvarandra med den första kärlekens oskuld och frid, utan att ännu elt ord derom blifvit vexladt dem emellan, och troligen skulle åtminstone den ena af de två, nämligen Anna, ännu varit okunnig om beskaffenheten af den känsla, hon hyste för Jar Erik, om ej Hartsons frieri upplyst henne derom. Då hon lyssnande hörde honom tillbjuda henne sitt namn, då hon hörde honon tala om henne som sin hustru, då ryste hon Hon, så une. skulle blifva maka åt denne i hennes tycke gamle man, han som endast vari ett föremål för hennes afsky. Nu skulle hor väl kunna högakta honom för hans redli qa afsigt metl henne ohh för hans godhet mot hennes föräldrar, men älska honom .... Omöjligt Nu för It kände hon hvad Jan Erik var för hennes hjerta. nu visste hon att förnamnet af han maka skulle hon gerne sorsakat allt jorden guld. Men när modern så plötsligt underrät tade henne, all hans hjerta tillhörde en annan att en annan qvinna skulle blifva hans brud då ansåg hon uppoffringen af sin hela lefnad Sällmet för rinsa mot smärtan af sin svikna kär lek. Dock, konom anklagade hon ej. han had säkerligen aldrig älskat henne, det var hon, sor hade missförstått hans känsla och blind! öfver lemnat sig åt en obesvarad ömhet. Sa unge särligen voro hennes tankar, då hon af tack samhet mot sina fosterföräldrar beslöt att gag na dem genom sitt giftermål med Ilartson. (Forts. )