Ywarichanda. En engelsman bland italienska banditer. Cu gelsmannen W. Meeens med fru gjorde i sällskap ned tvenne lekanta, herre och fru, förliden fom mar en resa i förra Italien, der de blefwo tillfåns gatagna af röfware. Sexkan de slutligen blifvit utlösta och återkommit hem, satte sig sällskapet ned att stildra de äfwentyr man upplefwat, uti ett ar: bete i twenne velar, med titel Sngelifa resande och italienska rvöfmare. Wi låna derur följande: Wid sin ankomst till Neapel styrktes de resande i fin trygghet af statens myndigheter. En wacker Majdag begaf fig fallffapet i bästa lynne vill ret närbelägna Pefum och skämtade på wägen öfwer att de ide fingo upplefwa något äfwentyr med röfs ware. — Jag kände mig slutligen litet tvött, yttrar fru Moens, oh tog mig en liten lur i ena wagnshörnet. Plötsligt wäcktes jag af fru Aynsleys utrop: Röfrarne äro här! Jag for upp och tyckte mig i första ögonblicket fe fälten på bäda sidor om wagnen hwimla af bewäpnade män. NÅ gra kröpo lift ormar genom säden, för att komma till wår wagn, andra kommo springande emot of från alla möjliga håll och kanter. De slöto eu krets omkring wär wagn, sigtande på oss med fina gewär. Er karl höll hästarne i betslet, hwillet voc mar temligen öfwerslöt igt, enär mår fuff ida gjorde det ringaste tecken till motståndWi woro inneslutna i en tät krets, minst trettio skäggiga röfwaransigten omgåfwo of. Jag Moi: skade nu min man i örat: Ge mig vin floda, få stall jag gömma den! Min man smög den derpå bafom wagnskuddarne, utan att säga ett ord. Bane diterna gjorde ett tecken åt min man och Aynsley att stiga ur wagnen. Båda lydde tigande. Derpå ställre röfrarne dem midt ibland fig och förde dem bort. Kusken fick befallning att wänta. Altfams mans föreföll mig lift en wild dröm. Enligt brutet bland röfrarne blefwo de båda fåns garne behandlade med all möjlig konsideration, fer dan man öfwertygat fig om att te moro ståud att betalasin lösen. Kapten Manzo, bandets anförare, lät dem draga lott om hwem af dem skulle bli satt i frihet för att anskaffa lösepenningar. Lotten träffade mr Ansley och mr Meens stannade qwar hos banditerna. Ända till micten af Augusti måste han dels taga i deras farliga äfwentyr, ofta utan mat, iklädd gamla utslitna paltor och sofwande i hålor, som woro mera passande för wilda djur än för en wid begwämligheter wan engelsman. Han bewakades strängt bäde natt och dag, och det war honom omöjligt att fly. Hmwarje förbins delse med hans i största ängest fwäfwande fru mar honom afsknren, undantagandes så tillwida att han fick forrespondera med henne angående lösesumman. För att få fort fom möjligt erhålla denna, dikterate röfrarne för honom hans bref, i hwilka hans 1 nr rg rr frn rr