Helsingborgs-Posten – 20 mars 1866, sida 2

— — —k——— — ———— Ni behöfver ingenting säga mig, mor, jag vet, jar har hört allt, yttrade Anna, i det hon gick tostermodern till mötes, då denna enligt patronens begäran kom för att uppsöka henne och förkunna den glada nyheten. Åkära Anna, hvilken lycka, ämnade hon utropa, men hon blef stum vid åsynen af den djupa smärta, hon tyckte sig läsa i den bieka flickans drag, och vid denna tysta vink följde hon henne skydsamt in på en liten gångstig, och snart sutto de håda undangömda bakom några lummiga albnskar. epu har hört allt, sade du? började sostermodern. ÅJa, mor, svarade Anna, jag stadnade på sidan om det öppnade fönstret, jag ville veta hvilka ledsamheter ni ånyo skulle få röna för min skull och derför dröjde jag. tMen denna gång blef det alldeles motsatsen. Tänk en sådan riktigt bålstor lycka, hvem hade ens kunnat drömma om sådant. Lycka!4 upprepade Anna sorgset. Ack nej! nej, långt derifrån. åså du talar barn. Kan du önska dig något bättre än att blifva en rik och ansedd fru patronessa på Aldala. Sjelfva fröken på Knapering skulle gerna vilja byta med dig. åvet ni, morX, inföll Anna, endast för eder skull, för att betrygga eder ålderdom kunde jag ingå denna förening. Nej, håll Anna4, afbröt modern, hvarken far eller jag vill att du för vår nytta skall uppoffra dig, och vore det icke för din egen framtids väl, vi sade icke ett ord i denna sak. Tack, mor, jag vet det och derföre afsäger jag mig gerea både Aldala patron och alla hans