han fom på tessa ställen blef han qwarhållen uns ter förmodan att egaren war i grannskapet. När han fått mat och hwilat upp fig, förswann han. Ankommen till Norrköping wille han om aftonen gå ombord på ångbåten, men blef såsom Hherrelög bortförd. Men i brådskan fort innan fartyget ffulle afgå om morgonen fmög han fig åter ombord, gömre fig bland fraftgorfet och observerades ej förr än längre fram på dagen. Händelsewis fanns en pas: sagerare fom kände egaren till 7Lorr, fom Hela tiven låg stilla på den plats han walt, hwaraf man slutade fig till att något fraltgods fanns ombord tillhörigt egaren, och att denne skulle wid Rirdvars holmen afhemta båre detta och hunden. Wid ans komsten till Stockholm i skymningen hade ingen ombord tid att tänka på Yorr, fom ganska riktigt filade i land wid första lägliga tillfälle. En förs middag — det wijare fig feran att tet mar dagen efter Lords ankomst till hufwustaden — låg Lorv wid trappan till det embetswerf der hans fosterfar, waktmästaren, bare fin tjenstgöring, och när denne fom sprang Lorr upp, gifwande sin alädie tills känna med höga hopp och skall. Lorv befanns ytterst utmagrad, med djupa sår under fötterna af den fånga wandringen. Han förtes snart till sin husbonde, fom samma vag med posten mottagit une rerrättelse från sitt hem, att marsarne sannolift tagit Lord. Från den dag han saknats i hemmet och till def ban inträffare i Stocholm hade sju das gar passerat. Wid jultiven återwände både Lord och hans egare till hemmet.