Helsingborgs-Posten – 17 mars 1866, sida 2

synd, huru kunde hon då låta öfvertala sig, att mot ålnjutandet af timliga fördelar begå en dylik. Patronens alla stora anbud och rika löften ägde för henne intet värde, de väckte blott hennes afsky. Så hade det fortgått en tid, Anna var och förblef obeveklig. Då vände patron sig till hennes far. Det var väl icke så noga med sådant der folk, tänkte han; en fattig stackare med sju trasiga barnungar borde väl skatta sig lycklig att blifva af med den åttonde och tå henne försörjdDessutom, tillade han för sig sjolf, skall jag esterskänka några dagsverken för torpet på året, det blir honom en god fördel, skulle jag tro. Men äfven här slog patrons uträkning fel. Den fattige Anders Ersson förklarade den rike patron Hartson, att förr skulle han med de sinn gå landet omkring och tigga, än han för snöd vinning skulle sälja sin samvetssrid, öfvertygad att om än en orättvis herre jagade honom från hans med stor möda förvärfvade hem, skulle dock herren öfver alla herrar, i nåd utse ett annat tak öfver de husvillas hufvuden. Natten var nära förliden, 10dnaden i öster bebådade solens uppgång, men ännu satt patron Hartson orörlig på samma plats, med blicken oafvändt fästad på en punkt i sjerran, der skorstenen på en liten stuga framskymtade mellan de lummiga alarne. Den enda rörelse som kunde förmärkas på hans likbleka läppar, var en och annan djup och qvalfull suck, som frampressades deröfver. Han hade åter genomkämpat en sömnlös natt, ånyc stridit en fruktlös kamp; han ville glömma, ville förgåta henne, den otacksamma, som försmär