voro alldeles normala: dessutom påstod han, att Serreau moraliskt var upphossmannen till mordet och att Brouillard endast var medbrottsling. Serreaus försvarare ställde sig på en högre ståndpunkt och anställde en filosotisk betraktelse öfver den lag, som här skulle tillämpas. Ni måste väl betänka, — så slutade han sitt tal — anatt ni genom att döma dessa barn till döden på schavotten, uppväcken medlidandet och förselen lagens syfte. Han ville icke motsäga riktigheten af dödsstraffets princip, men ville endast hafva den tillämpad på stora, förkärdade brottslingar, som icke mera hunaa förbättras: dödsstraffet bor icke neddragas till ett skådespel för folket. Ett mord framkallades af hoppet om frihet från upplickt och straff, och om on man icke har detta hopp, skall han ockäa låta bli at begå mord. Till slut äkallade försvararen den kristliga kärleken och sade: -Om int dömen dessa eländiga. till döden, skola de dö med en guds bespottelse på läpparne. Cifven dem tid att tänka öfver sill brott, så skola de gå till sig sjelfva. Ni kunnen föra dem på galererna, lägga dem i bojor, men ni bören icke tvinga dem att ovärdiga framträda för Guds domstol-De anklagade dömdes ati undergå tvangsarbete för lissliden. Domen afkunnades, utan att de visade tecken till öfverraskning, och under domrarnes öfverläggning samtalade de om de nöjen de upplefvat tillsamman. Biand allmänheten hade flera stora vad blifvit ingångna för och emot dödsdomen