Helsingborgs-Posten – 13 mars 1866, sida 2

skulle i hennes ej kanna hafva läst ett saant ord. Hon förvirrade sin syster helt oci hållet, och då hon fick höra omtalas sin dotters sorg vid underrättelsen om Adolfs dom, svarade hon endast: Det tjenade ju ingenting till, nu då den unge mannen var dömd, var nårot äktenska) eller något förhållande till honom omöjli 3t. Julie öfverlemnades åt sina mellankoliska t nkar, under det Adolf dagligen genomzick de hårdaste förödmjukelser, midtibland tjufvar och skurkar. I början var han döfvad och känslolös för allt: men der satt han emellertid en brännmärkt missdådare — han som icke ens gjort en mask något för när! Sedermera brast han ut i de mest bevekande böner tll fångvaktarne, som dels lätsase som de visste noz det, dels skrattade åt honom; ty nästan alla fångar börja med förklaringen om sin oskild, på hvilka fånzelse myndizheterna vanligtvis lyssna med de messt tviflande öron. Utmattad af alla dessa starka sinnesrörelser, blef den stackars olycklige slutligen resis gnerad och lugn, samt fullgjorde silt arbete utan att yttra ett ord. Han glömde den förskräckliga bitterhet, med hvilken han i början tänkt på herr Perrins obarmhertiga sinnelag. Han tänkte icke längre på det allvarsamma ansigtet, som uppträdt emot honom vid domstolen och bevisade att han var en tjuf till juryns belätenhet och i öfverensstämmelbe med domaren — men på Julie. på den sista blick hon gaf honom, dä sadren förde henne ut ur kontoret, kunde han ej låta bli att tänka. Han insåg nu historien om hennes kärlek och förbannade sig sjelf, att han så länge kunde varit blind. Men nu! hvad nytta hade han af denna härliga kännedom?