gick genast ut att göra sina många visiter, ofverlemnande Julie ensam åt sin smärta. Stackars flicka! Lifvet var för henne dystert och lugni nog nu, då hon gick ut på kontoret, hänFjunken i sina tankar och minnen, men huru mycket skulle ej denna hennes dysterhet förökas, då hennes föraldrar följande dagen underrättade henne, att den bleke unge mannen, sem hon sett samma dag de hemkommo, var bestämd att blifva hennes make! Han var rik och af god samilj och allt var redan i ordning. I Paris lör det till vanan att föräldrarne välja män till sina döttrar, samt att döttrarne antaga friarne, utan att känna dem ellar det minsta bry sig om dem. Visserligen hade Julie läst i ätskilliga romaner om geusträfviga barn, men i verkliga lifvet hade hon aldrig funnit annat än lydnad. Hon älskade Adolf till och med i hans fångdrägt och hennes själ trodde honom oskyldig. Modren, hvilken hon en dag anförtrodde denna sin tro, tillsade henne i en sträng ton, att aldrig mera uttala en sådan öfvertygelse, såvida hon satte värde på hennes kärlek. Adolf hade blifvit ordentligt öfverbevisad och dömd och hon anhöll derföre att hans namn aldrig mera uttalades i hennes närvaro. Sälun a huru kunde Julie inför föräldrar, för hvilka penningar och namn voro lifvets enda ledstjernor, hvars blickar, när de föllo på henne, voro kalla som vintrens mänsken, hvars ord voro stränga och alltid befallande, huru kunde hon, rädd som en fogel, väga att ställa sig i strid mot bruket och säga, att hon icke ville taga en man af deras val, att hon föraktade penningar samlade på bekostnad af hvarje medborgerlig dygd, att hon älskade en brottsling? Hon böjde sitt hufvud och gret; hen