Helsingborgs-Posten – 10 mars 1866, sida 3

IIvad är att hushålla? (Ur Börsoch Hand. Tidn.) Umbära är en god grund för hushållning. Men ordet tydes helt olika af olika personer och inom olika samhällsklasser. Den ene anser sig dömd till en svår försakelse under förhållanden, deri en annan skulle anse sig lefva luxuriöst. Alt umbära det nödvändiga blir en pligt, då man så behöfver. Men hur mycket onödigt skulle man icke kunna försaka, utan att derigenom störa sin trefnad, för att vinna tillfälle till större. både nyttigare och behagligare, utgifter? Kan icke tänka dig något eller några små behof, hvarpå du dagligen depenserar t. ex. 50 öre? Nåväl: 50 öre göra på året 180, på 10 år 1,800 eller med räntor öfver 2,000. Men för 2,000 rdr kan man göra en sex månaders utländsk resa, om den göres med förstånd: 2,000 rdr är en vacker sparpenning för söner, som skola uppfostras, eller döttrar, som skola lemna hemmet: det är en pension af 120 rdr för enka och barn — ja, tre gånger så stor, om summan insältes i allmänna enkeoch pupillkassan. Till sådana mål kan äfven den fattige komma genom uppoflrande af en nyck, en vana, en småsak. Svensken är känd för sin förmåga att kunna umbära, då han icke har. Se, hvilka uppoffringar vära småländningar och dalkarlar kunna underkasta sig! Deremot har han svårt att spara. Dermed förstås att umbära, äfven då man kan tillfredsställa behofvet. Det gör utländningen och derför har han något. Svensken lefver i ar på det han ämnar förtjena nästa år, men utländningen af det han förtjente i fjol. Svensken har en olycklig benägenhet att låta allt gå som det kommer. Resultaten af en sådan sparsamhet ha vi nyss visat, om den än endast belöper sig till 50 öre på dagen. Då vi rekommendera umbärandet åt våra herrar i allmänhet. kunna vi icke annat än att tillråda frunlimren sparsamheten. Ovinnan kan spara i hemmet till otrolig grad, utan att derföre vara snål. Hon kan spara arbetslöner genom att sjelf ta del i ett och annat husligt göromål. Hon kan spara pi visthuset genom att beräkna hvarje åtgång, så att intet försares. Dermed är icke sagdt, att hon ju gerna må beräkna en portion i grytan för den fattige; det har aldrig gjort något hus fattigt. Men det som oberäknadt blir öfver, det som icke tillvaratas, det som utkastas för höns och svin, kan på ett tiotal af år gå till ett kapital, hvars belopp ingen anar. Just den, som sparar på mat och kläder, kan föda och kläda den fattige, om han sjelf icke är rik. Hit hör att spara på tid. För en enskild person, i ett hushåll, i en rörelse, blir alltid någon tid öfver, som skall på något sått användas. Behöfves denna icke till något bättre, vände man den i pengar. Men hur? I gamla tiden vinnlade svensken sig om husflit och hemslöjd. Mängen mins väl, när hans tar eller han sjelf snickrade husets möbler, hustrun spann dess linne, sys.ern välde det, 0. s. v. Detta har mycket försvunnit genom fabrikerna. Tyget kostar mindre att köpa ån att tillverka. Nä väl: kan tyvet köpas lika godt för mindre än råämnena, för all de! köp det då. Eller kan du finna ett arbete, som ger dig mer vinst på samma tid, företag det då. Men är detta icke fallet, så glöm