man rätt att le åt, när man icke talar så alivarligt, som vi nu göra: och mamsell Bremer förtäljer sjelf, att diploam aterna öfverallt i hennes egen närvaro smålogo åt hennes svärmerier. Men det är hedrande och framför allt qvinligt, alt kunna svärma på detta sätt — att kunna fullt och fast tro på idealet och dess förverkigande. Då är det denna qvinnans tro, som skapar mannens lycka. Ty ve oss, om vi skulle älskas efter mättet af det härliga, som vi uträttat! Det är hårdt nog, att vi bedömas derefter af vårt exet kön. Men qvianans blick tränger djupare, Gud ske lof! Medvetet eller omedvetet, tror hon på det ideala i vårt bröst — på alla de tankar, som väl hafva jorden till mål, men som först få evigheten till skådeplats. Denna tro är en rätt och lycksaliggörande tro; och i samma tro på allt godt hos menniskoslägtet dog Fredrika Bremer. En qvinna, som tänkt och trott som hon, har varit ett lefvande bevis på sanningen afdet gamla yttrandet, att all den sällhet, i verlden är, är ifrån de sediga och höfviska qvinnor. Fredrik Schrevelius kunde lemna sin jorliska bana med det goda medvetandet att hafva troget och väl uppfyllt sin pligt. Sådan blir ock helt visst framtidens dom öfver denne värdige aniversitetslärare, medan klandrarnes röster alldeles förstummas. Det är nemlizen icke obekant, att under hans lifstid belackarne velat se i honom en af dessa -litteraturens Gibeoniter, som äro födda till vedhuggare och vattudragare At andens utvalda folk. Men denna uppfattning af mannen vederlägges på det kraftigaste af hans egna arbeten, hvilka länge skola förblifva de studerandes såväl som de praktiserande juristernas säkraste stöd på ett vidsträckt fält af