Helsingborgs-Posten – 6 mars 1866, sida 4

Carl Ploug, Fedrelandets utgifware, har i des sa dagar emottagit en formlig utmaning of en löjtnant Bretton. Fedrelantet hade nemligen i Tisdags innehållit en artitel of följande lytelse: Att kammarherren, stiftsamtman Bretton i Viborg qwarstannare i sitt höga embete, efter ret upplysning wunnits om hans twetydiga förhållande till hypotheksföreningen, war en oförlätlig swaghet af ren dåwarande regeringen; men rent af opassande är ret, att han blifwit bibehållen i fin ställning, sedan bans förhållande under Jutlanns besättning af fiene der ådagalagt hans fullständiga oruglighet att bekläda sitt embete och gjort honom till föremäl för befolkningens harm och medömkan. Nu omsider lär det wara grundad anlerning för handen att hans afskedstagande är nära föreftåenre. Nu företog fig kammarherren Brettons son,Baron E. de Bretton, premierlieutenant i infanteriet, att sända twå af sina wänner, löjtnanterna grefwe Sponneck och baron Reert-Thott upp till Fodrelandets retattör, för hwilfen de uppläste följande utmaning: -Med anledning af ve i erert blad af Tisdagen den 27 Februari förekommande, för min fader, mig och min familj ärekränkande yttranden; anmodar jag er att gifwa mig satisfaktion på pistoler, få framt ni är en man af ära. — Då redaktör Ploug. nefare att duellera med kammarherren Brettons jon, uppläste den ene af de båda ombuden följande före klaring af deras förnärmade wän: Jag förklarar härmed cand.-phil. Carl Ploug, redaktör af Fedrelandet, för en feg fart, fom wäl. wägar öfwerösa rättstaffens och hederliga män med smuts men ej har mod att med fin person innestä för fina ord. Löjtnant Brettons beteende wäcker allmän owilja, dels emedan det är laglöst och dels emedan det mi jar, att preussiska junkerirer om rätta sättet att skaffa fig upprättelse för en förment skymj ide äro fremmande för en del af den danska aristokratien. Hr Hollaubecks föreställning på teatern i Söndags tilldreg fig lifligt bifall af en ganska talrit publik. Sällskapets prestationer utmärkte sig för styrka och wighet samt en wiss elegans. Eerskilt applåderades hr Hollaubeck sjelf och den från cirkus Renz; för några år seran bekante Rafilio Bruno, hwilken är i besittning af en i sanning utomordentlig kraft och smidighet. — Helsingborg, tryckt hos Otto Kleverström, 1866.