Helsingborgs-Posten – 6 mars 1866, sida 2

som det tillkommer oss att icke blott i vårt inres djup fatta, utan ock, efter dessa sesters sed, uttala i ett högtidligt löfte. Det är en stor skugga, som det framgångna året kastar bakom sig, och våra minnesrunor der på pelarne bjuda oss närmast besinna, ait dödens skugga är blandad i dendamma. Doch det bårläcke, som vi tycka svepa sig kring land och folk, när vi först räkna eorafvarnes stora nykomlingar, vecklas tillhopa inför våra ögon, så snart minnets sanne gonius träder fram för oss. Han visar oss nämlign, hvad dessa döda verkligen varit, och med detsamma, hvad de för oss skola förblifva. Deras bana. säger han -gick fram i ljus: hon kunde icke Ivektas i grafvens mörker. Ser upp till de strålande lodstjernor. ert folk räknar på häsdernas himmel: de vandra bland dem och vinka eder till sir Ser ned på edra hjertans bästa skatter, om de icke bära prägeln af deras personlighet; och säger, om icke denna prägel är djupare och renare nu, då tid och menniskohänder icke längre hafva makt alt nöta dess drag! Så ägen J dem mer än förr.— — För denna andens maning hafva vi aldrig tillslutit vår själ. Hvad vi än, från fest till fest, förlorat, hafva aldrig dessa högtidsstunder varit dödsoch sorgefester. De hafva varit minnesfester: årets förluster och dödens härjningar hafva här förvandlat sig till lifvets och odödlighetens vinning. I samma anda gå vi äfven nu att kasta en blick öfver det brödraskifte af odödlighet, hvilket döden verkställt mellan nordens trenne folk, sedan vi firade en årsfest. som denna. Den korta tid, på hvilken hvarje talare (äfven den, som håller det egentliga festtalet) billigtvis kan göra