För Minnet och Löftet. Af A. Th. Lysander (vid Nordiska festen i Lund, 13 Februari 1866.) Enligt vedertagen sed vid dessa våra fester, öfvergå vinu till Minnets och Löftets skål. Båda äro denna gång ingalunda af mindre vigt och betydelse, än de varit vid föregående tillsällen. Minnet är rikt; ty måste äfven löftet blifva stort. Det sednare är elt barn af det förra: på säker grund stär endast det löfte, som är byzdä på en rätt uppsatining af det förflutna — af del som intill nuvarande ögonblick verkligen varit. En svärmare eller en bedragare är ju den, som lofvar hvad han icke kan hålla. Nåväl! Detta kan ligger icke i det, som vi drömma eller dikta om framtiden: det ligger just i det förflutna, som sjelfi är ett löfte om det, som komma skall. Den vär, vi komma att gå, är blott en förlängning af den, vi redan trampat: och i den erfarenhet. vi samlat under väsen, gömmes det tryck, som skall komma framtidens portar att springa upp. Latom oss då först se till, hvad vi hafva att lära af minnet — denne vår gode eller onde engel. som vandrar med oss oc vittnar med oss! Låtom oss lyssna till minnets vitsord; ty del är på en gång rösten af den Gud, som är oss när, och varseln al domarens nalkande steg Tillförlitlligare än någon kompass — ty hon har inga missvisningar — skall denna röst säga oss, hvilken kosa vi måste styra, för all komma fram. Hon skall gifva rätta riktningen åt den föresats,