(Från red:s korrespondent.) IX. Den 26 Februari. Den slog som en bomb ned i lägret, i pressens segerjublante läger, ven kongl. propositionen om ett årligt understöd af den lilla summan 45,000 rör ät gamla gumman Posttidningen. Ofwveraenes ralen, tet stolta Aftonolatet, skalf af harm och förtryterje wid tanten på att få en legokuekt till tamrat eller — motständare, och kunte i första förargelsen ide sjelf finna ord uten måste låna tem — horribile dieiu! — från dottor und gren. Men tenne war en twetydig och beswärlia buntsförwandt, ty Aftonbladet funre ide bugga på regeringen med toktorns tweeggade swärd, utan att sjelft blifwa sårart af re hwassa orden, fom utgjorde sjeljwa lärnpunkten i tet presterliga anfals let: veu sämsta of alla tidningspressar i meriden är ben fwenffa. Han är en djerf karl, ren stolte prelaten från Nerrjöping, en gengångare från Gus staf Trolles och Hans Brasks kagar. Med samma oförfärate mor, som han ven ena vagen faftar fin utmaningshandske för regeringens fötter, slungar han ven andra bannets stråle mitt i ansigtet på pressen, den fria swenska pressen, hwars förnämsta härhöfwitsmän just böllo på att taga fig en liten (ur efter re sista wäl uttämpade striterna. Har ban en hård panna, ten käcke doktorn, fi har han också en bred rygg, och bakom den gömde sig i ren stund han jramljungatde sitt anathema, heia ret vöenre ständet, sakta applåderande och förstulet nickantre bifall, likasom man ser skolpojkar under undertryckt jubel gömma sig i en portgång, när någon af vem med en snöboll träffat en förbiwandrante bonde på näsan. Men ven motige doftorn lärer dyrt få umgätsa att han ven förmidtagen försöfte begagna Aristophanes gissel på ve swenske tirningsrerattörernas ryggar, ty tet säges, att hwarje natt terefter river honom maran; hela fwenska titningspressen tynger på hans flämtande bröft, och öfwerft sitter ven af honom sjelf fram manate Aristophanes, listigt leende och hållande i hanten Iectobladet — också ett foster af ren swenska pressen. Det påstäs, att Dagligt Allehanda fått Dödsftöten af stänternas beslut i franska traktatfrägan, och att blaret unter ven nuwarande redattienen ite länge skall kunna hålla sig uppe. Det wore ite att glärja fig åt, ty Aftondladets enwälte är ide godt, och för samhällsfrågornas grundliga behand: ling och undwifanre af ensidighet är det alldeles nörwändigt, att olika meningar inom pressen kämpa mot hwarandra; det blir annars ingen luft i dir stussionen och pressen löper fara att rent af ruttna. Det wälde, de stora tivningarne utöfwa på flertalet af fina läsares omdömen, är otroligt stort och fommer säferligen att bli allt fönbarare; från att wara ett uttryck af den allmäna opinionen, hafwa re blifwit densammas ledare. Mängens, ja man fan tryggt påftå, de flesta menniskors por litiska åsigter, framförda med stora anspräk på sielfständighet, äro endast aftryck af ven nyss studerare tidningen, och man har till och med tyckt fig finna, att ett Helt riksstånd super all fin mise dom ur en wiss stor tidnings spalter, fom ide förs summar att till tacksamhet härför, när sig tillfälle erbjuter, komplimentera ståndet för dess sasta bällning, berömliga sjelständighet, warma fosterlandskärlet o. s. w. Rär representationsförslaget ans tagits, blef vet bland förslagets motständare tal om att söta ästadkomma en titning i konservativ syfming, och några kemitterade, deribland prefivens ten Mörner, landssekreteraren Treffenderg m. fl. åtogo sig att arbeta för detta ändamäl, men lära innu ide funnit någon redaktör, willig att ätaga sig ret otacksamma och beswärliga göremälet att arbeta met strömmen. Wäktaren stretar wisserligen emot allt hwad den kan, men dels har den, i egenskap af weckotirning, jwärt att mer nog life attighet följa med den allmänna diskussionen och dels är ven ide blott för styft stationär, utan äs wen betydligt böjd för att gå baklänges, och slutligen har den — hwad fom mest skadar tess fat —, en alltför mörkaktig prelatenfiff anstrykning, fom