Helsingborgs-Posten – 3 mars 1866, sida 3

mig i den enkle landibons stille. Jag tror all ni har en alltför ädel natur ait lyckas på börsen. Förblif der ni är oc h ultänk någon plan för någon aktningsvär are lelnadsbana. Jag har stivit upp tidigt i morse, for alt få tala vid er, för att söka förmå er lofva mig dota. Jag har ej sosfvit hela natten för tanken på den stackars gamle herrn som dödade sig i går. Gif mig ert löfte. Med klappande hjerta sofvade Adolf allt, och då den unga flickan dragit sig tillbaka helt skamflat öfver sin egen djerfiet, dansade sillrorna, öfver hvilka han satt lutad, omkring för honom i ett virrvarr. Han genomzick dobet och kredit, men det ville ej gå ihop. Sluiligen fann han, att det ingenting tjente till att fortsätta, hvarföre han måste uppbiuda det till en annan gång. Julier jJäro arimethikens afsvurne fiender. Herr perrin syntes något buttrare ån vanligl, då han strax derpå genomgick kontoret på väx till börsen framför opera arkaden. Han lillsade Adolf att göra sina böcker i ordning så snart som möjligt. Herr Perrin hade knappast vridit om hörnet vid builevarden, då hans hustru likaledes kom springande genom kontoret, ner på gatan i riktning mot kejserliga bibliotheket. Adolf kunde oaktadt sin husbondes tillsägelse dock ej arbeta. Ilan hade varit van att dagligen under manga år se Julie, och aldrig hade rennes närvaro stört honom i hans beräkningar, men i dag hade det lilla allvarsamma ansigtet med tårar dallrande i de milda ögonen undanträngt alla de Regula de Tri beräkningar han försökt utreda. Sålunda gick han ut, för att uträtta sina morgonaffärer, efter att förut hafva lyssnat på sin lilla rådgifverska, som i sitt rum